Kan hockeyfantaster och skidåkare rädda klimatet? | Göteborgs Fria
Per Björklund

Inledare


Per Björklund
  • Utomhushockey - hotad sport?
Fria Tidningen

Kan hockeyfantaster och skidåkare rädda klimatet?

När det inte fungerar att vädja till människors förnuft – prova att tala till deras kroppar, skriver Per Björklund.

För snart två veckor sedan plågade jag mig fram på skidor i 90 kilometer mellan Sälen och Mora i Vasaloppets öppet spår, under sämsta tänkbara förhållanden: plusgrader, ymnigt snöfall och obefintliga spår. När det officiella Vasaloppet med över 16 000 deltagare gick av stapeln en vecka senare hade graderna stigit ytterligare. Och tyvärr kan vattenfyllda spår bli ett växande problem för både tävlingsarrangörer och motionärer i framtiden. Enligt SMHI har snötäcket blivit både tunnare och kortvarigare i Sverige de senaste femtio åren.

På sikt kan förutsättningarna för många vintersporter förändras drastiskt – och inte bara i Sverige. Enligt nyhetssajten Climatewire hotas den populära utomhushockeyn i Kanada av stigande temperaturer. I många delar av landet har säsongen redan blivit 20 procent kortare sedan 1950-talet. På sin håll kan utomhushockeyn helt dö ut inom några årtionden, om inte stora satsningar görs på nedkylda rinkar. Artikelförfattaren jämför ett sådant scenario med att Moder Natur skulle mixtra med baseboll i USA. Hockey är något av en nationalsport i Kanada, och de otaliga utomhusrinkarna – i många fall byggda av lokala, ideella krafter – fyller ofta en viktig funktion som sociala mötesplatser.

Det kan tyckas löjligt att använda hotade sporter som ett argument för att stoppa klimatförändringarna, när hundratals miljoner hotas av översvämningar, torka och svält. I en moralisk vågskål väger kanadensiska hockeyentusiasters oro lätt mot den svåra vattenbristen i mångmiljonstaden Rio de Janeiro – som till viss del orsakats en minskad regnsäsong (slöseri, läckade och avskogning är andra faktorer).

Men tänk om det är först när populära fritidssysselsättningar hotas som de rika industriländernas bekväma medborgare – vi som bidragit mest till att orsaka den globala uppvärmningen – verkligen börjar ta till sig klimathotets verklighet?

Enkel psykologi väger ofta tyngre än rationella argument. En äldre vän som länge var klimatskeptiker gjorde för några år sedan en helomvändning. Inte för att han blivit övertygad av några vetenskaplig rapporter, utan för att han som inbiten skidåkare inte längre kunde avfärda de allt kortare och nyckfullare vintersäsongerna som tillfälliga variationer. ”Vi som levt ett tag kan känna klimatförändringarna i kroppen”, som han uttryckte det.

Det är en formulering som bitit sig fast. Klimatrörelsen i nord har med rätta haft ett stort fokus på solidaritet med klimatförändringarnas offer i fattiga länder. Men kanske behöver vi som vill se kraftfullare klimatpolitik bli bättre på att också tala om sådant som har betydelse i människors vardag, hur banalt det än kan kännas.

När det inte fungerar att vädja till människors förnuft – prova att tala till deras kroppar.

© 2019 Göteborgs Fria