I källarteatern på Stigbergsliden riggas scenen upp efter helgens gästspel. Föreställningen Kentaur går upp till premiär om bara några dagar och ensemblen i Göteborgs Dramatiska Teater behöver sin scenografi bestående av galler, bananlådor och fyllda sopsäckar för att kunna fortsätta repetitionerna.

Kentaur, skriven av Mats Wahl, är en pjäs om sexuellt våld, ansvar och gränsdragningar.

– Jag såg urpremiären 1993 och sen har den hängt med lite bakom örat sen dess, så jag tog hit den. Den är så sjukt aktuell i dag med alla våldtäktsdomar och allt som händer i samhället, berättar skådespelaren Martin Östh.

Föreställningen utspelar sig i efterdyningarna av ett sexuellt övergrepp. Fyra ungdomar förbereder sig inför ett polisförhör. De har gjort sig skyldiga till ett sexualbrott och nu står de där och försöker stöta ifrån sig vad som hänt.

De unga förövarna väcker frågor om vem som bär ansvaret och vad ett sexuellt övergrepp är.

Regissören Erik Åkerlind är ursprungstexten trogen, men har gjort ”en radikal förändring” då en av de fyra karaktärerna spelas av en kvinna istället för av en man. Främst är det de våldsamma scenerna karaktärerna emellan som får en annan innebörd.

– Är det fyra killar så är det ganska självklart att acceptera att det är våldsamt, men när vi har en tjej med så speglas det här våldsamma samspelet på ett annat sätt och vi är tvungna att förhålla oss till det, menar skådespelaren Jonas Rimeika.

Med Kentaur hoppas Göteborgs Dramatiska Teater få igång ett samtal ute på skolorna och öppna upp för att ungdomar ska förstå vad som är okej och vad som inte är okej.

– Det är som att andra lagar råder i skolkorridorerna, enligt mina erfarenheter. Man tycker att det är okej med en spark i pungen eller ett tafs på bröstet. Allt är okej, det är krig där ute, säger producent Robin Pohlstrand Björkman.

– Det är som att man inte riktigt är medveten om sina rättigheter när man är så ung, fyller Hanna Ullerstam i.

Göteborgs Dramatiska Teater fyller i år tio år som ensemble, och även om gruppen trivs tillsammans och fortsätter är det inte alltid lätt:

– Det har varit en ständig dragkamp, men fruktsamt. Vi har gjort saker kontinuerligt hela tiden, men det är inte alltid så bekvämt, förklarar Erik Åkerlind.

Gruppen sätter ofta upp pjäser som berättar historier i utkanten av samhället, historier där det inte är så enkelt att ta ställning för vad som är gott respektive ont. Med många viljor har de försökt samlas kring ett citat kring vad en konstnär ska vara:

– En konstnärs uppgift är att vara en som speglar samhället utanför ramarna. Ge röst åt de människor som inte syns, som kommit i skymundan eller som fördöms. Hon vill väcka empati, hon vill få människor att våga se på verkligheten ur ett annat perspektiv, läser Hanna Ullerstam.

Ni märker inte av några ålderskrämpor?

– Plötsligt var vi den där teatern som de unga grupperna kom till och ville gästspela hos. Vi är inte den unga teatern längre, det finns en generation under oss och det finns ett jävla driv på den scenen, säger Robin Pohlstrand Björkman,