Libyen är ett öppet sår | Göteborgs Fria
Per Björklund

Inledare


Per Björklund
  • Kristna egyptier håller upp foton av sina kidnappade anhöriga under en manifestation utanför utrikesministeriet i Kairo, 19 januari. På söndagen släppte militanta islamister knutna till Islamiska staten en film som visar avrättning av de 21 kidnappade gästarbetarna.
Fria Tidningen

Libyen är ett öppet sår

Per Björklund om västvärldens ansvar och "hit and run"-doktrinen.

I söndags släppte militanta islamister kopplade till terrororganisationen IS en videofilm som visar den brutala avrättningen av 21 egyptiska gästarbetare i Libyen. Samtliga offer kom från marginaliserade byar i övre Egypten och kidnappades specifikt för sin tro. Ett ögonvittne säger till nyhetsbyrån AP att beväpnade jihadister gick från rum till rum i byggnaden där arbetarna bodde i staden Sirte, och krävde att få se id-handlingar för att därefter tvinga med sig de med kristen bakgrund.

Det är långtifrån första gången egyptiska gästarbetare attackeras i Libyen, eller som attacker riktas mot kristna måltavlor. Men dådets utstuderade brutalitet och den omsorgsfullt regisserade propagandafilmen visar att våldet styrs av en allt mer medveten strategi. Efter att ha erövrat stora områden i Syrien och Irak vill Islamiska staten skaffa ett fotfäste i Nordafrika – något man tycks vara på god väg att göra både på den egyptiska Sinaihalvön och i inbördeskrigets Libyen.

Egypten svarade snabbt med att bomba mål som påstås vara kopplade till IS i Libyen. Och det finns goda skäl att misstänka att det är just detta terrorrörelsen vill. En militärregim som utan att tveka mördat hundratals fredliga demonstranter på Kairos gator lär knappast ta större hänsyn till civila liv när de för krig mot militanta islamister i ett främmande land. Om Egypten dras djupare in i en konflikt med jihadisterna i Libyen kan följden bli en våldsspiral som destabiliserar hela regionen – och skapar ytterligare grogrund för IS att växa.

Det är ett mardrömsscenario som utvecklar sig framför våra ögon. Ändå har det länge varit väldigt tyst om Libyen. Trots – eller kanske på grund av – att västvärldens agerande haft en avgörande betydelse för utvecklingen i landet.

2011 intervenerade en märklig koalition av Nato-länder, arabiska diktaturer och lilla Sverige militärt på de libyska rebellernas sida efter att upproret mot Gadaffis regim mötts med brutalt våld. Frankrike och Storbritannien gick i spetsen för den militära kampanjen, kanske för att släta över de föregående årens vänskapspolitik mot diktaturen. Bombkriget hyllades som en humanitär framgång, liksom de val som hållits i Libyen sedan dess.

I verkligheten har utveckligen varit allt annat än värd att fira. Efter regimens fall föll landet i praktiken sönder i enklaver styrde av rivaliserande miliser. Idag är Libyen delat mellan två politisk-militära block och har två konkurrerande parlament, varav det ena erkänns och stöds av väst och flertalet arabstater.

I november rapporterade UNHCR att 100 000 människor flytt striderna bara under den föregående månaden, och nästan 400 000 under det senaste halvåret. I förhållande till befolkningens storlek är det en flyktingkatastrof jämförbar med den i Syrien.

Och efter att tidigare ha utgjort en grogrund för rekrytering av kämpar till extrema jihadiströrelser i Syrien och Irak har delar av Libyen nu alltså blivit en bas för liknande grupper – uppenbarligen fast beslutna att även dra in grannlandet Egypten, med 80 miljoner invånare, i konflikten.

Det var inte fel av libyerna att göra uppror mot Gadaffi, och regimens kollaps hade för eller senare kunnat inträffat även utan en extern intervention - med ett liknande kaos som följd. Men det finns något djupt motbjudande i västvärldens nya vana att bomba länder under humanitära förevändningar för att sedan lämna dem åt sitt öde. Libyen, Irak och Jemen är aktuella exempel på kollapsade stater där det funnits gott om pengar till kryssningsmissiler och militärt bistånd, men inte till byggande av civil infrastruktur eller fattigdomsbekämpning. För att inte tala om Afghanistan, Somalia, Mali...

Efter folkmordet i Rwanda 1994 har man i FN-kretsar utvecklat konceptet ”responsibility to protect”, ansvar att skydda, som en tänkt norm för humanitära interventioner när stater inte kan eller vill skydda sin egen befolkning från övergrepp. I verkligheten har dock ett helt annat mönster etablerats, som i brist på bättre ord skulle kunna kallas för ”hit and run”-doktrinen. Bomba och stick.

Att det krävs en videofilmad barbarisk avrättning av 21 fattiga egyptiska fiskare för att vi återigen ska börja prata om Libyen, bara fyra år efter att svenska JAS-plan hjälpte till att störta Gadaffiregimen, är lika tragiskt som det är avslöjande. Libyen är som ett öppet sår som gör ont att vidröra. Det finns inga enkla lösningar, ingen mirakelmedicin. Men att fortsätta blunda duger inte.

© 2019 Göteborgs Fria