Inledare


Beatrice Rindevall
Fria Tidningen

Det nya svenska strafflandet

Efter att centerpartisten Rasmus Persson föreslagit att återvändande IS-krigare ska få jobb och psykologhjälp gick internet bananas. Kommentarsfälten översvämmades av hån mot Persson och många frågade hur man kan föreslå att lägga extra resurser på mördare när det inte finns jobb till ungdomarna som sköter sig.

Någonstans låter det som en rimlig invändning. Men den är väldigt kortsiktig.

En folkpartist kallade förslaget vansinnigt. ”Terrorism är terrorism och ska motverkas”. Det kan nog de flesta hålla med om, men hur ska vi motverka terrorismen då? Hur ska vi bidra till fler avhopp och minskad terrorism?

Om vi inte vill eller kan kasta in dem i en cell och slänga bort nyckeln har vi andra saker att ta ställning till. Antingen kan vi ignorera dem och hoppas att de sköter sig själva, eller så kan vi tänka förebyggande, som Persson gör. Att bara fokusera på straffen och repressalierna är inte tillräckligt.

Sverige har haft en tanke om rehabilitering som har skilt oss och vårt rättsystem från till exempel USA, där fokus ligger på straffet. Trots att vi inte alltid lyckas har det funnits en grundtanke att de som går in i fängelserna ska komma ut förändrade – och med en mindre risk att begå fler brott.

Jag har alltid varit stolt över det. Vi har haft en human tanke om att människor kan förändras och förbättras, och statistiken har varit med oss.

I USA går du ut ur fängelset med stor risk att åka in igen och landet som har fem procent av världens befolkning har nästan tjugofem procent av världens interner. I ”The land of the free”.

Fängelse behöver inte vara en dålig idé, men de löser inte grundproblemen och motverkar inte automatiskt terrorism. Att låsa in någon kan vara en rimlig sista lösning när alla förebyggande åtgärder fallerat, men det borde inte vara den enda lösningen.

I en kommentarstråd på Facebook försökte min vän försvara Perssons tankar om stöd till avhoppade IS-soldater. Hon hävdade att inte alla IS-krigare har mördat och att det är en investering att hjälpa förvirrade ungdomar ut ur extrema kretsar. Vi har försökt hjälpa ungdomar ut ur nazistiska kretsar i många decennier och många gånger har vi sett att det gått bra. Tidigare nazister kan nu vara starka förespråkare och representanter för antinazism.

Men enligt dem som min vän debatterade mot var hon respektlös mot alla IS offer genom att ens tänka tanken att ge stöd till före detta soldater. Men alla framtida offer, då? Om ett jobb och en psykolog skulle kunna minska risken för ett framtida terrorhot, borde det inte vara i vårt intresse att bidra med det?

Vårt förtroende för människans förmåga att förändras minskar och om vi inte ändrar riktning kommer vi att glida djupare ner i straffprioriteringen och vara på väg mot en ny debatt om dödsstraff. Vi borde göra allt vi kan för att undvika det.

Troligen finns det människor i IS och på andra ställen som inte går att hjälpa, men alla är knappast förlorade. Om vi får för oss att människor inte kan förändras grusar vi sönder de mänskliga rättigheter vi kämpat så länge för att få och river upp en del av det som under 1900-talet gjort Sverige till ett föregångsland. Det är inte dit vi vill.

Fakta: 

Fängelse behöver inte vara en dålig idé, men de löser inte grundproblemen och motverkar inte automatiskt terrorism.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu