Per Björklund

Inledare


Per Björklund
Fria Tidningen

Högerns skygglappar försvårar kampen mot terrorismen

Förra veckans vidriga terrordåd i Paris har inte bara lett till stora demonstrationer av enighet mot våld och fanatism. Föga förvånande har de också skapat debatt i tidningsspalterna och på sociala medier om hur yttrandefriheten och demokratin bör försvaras från militanta extremister.

Tyvärr präglas debatten ofta av gamla ideologiska käpphästar. Ett numera uttjatat tema – framför allt bland borgerliga skribenter – har varit att sucka över hur det övriga samhället och i synnerhet vänstern inte tagit hotet från den islamistiska terrorn på allvar.

Expressens ledarskribent Anna Dahlberg är en av de som beklagar sig över den ”långvariga relativiseringen av den islamistiska extremismen” och det ”ständiga behovet av att tona ner farorna.” Men för den som läser hela Dahlbergs artikel (10/1–15) och andra texter på samma tema är det uppenbart att hennes frustration egentligen handlar om något annat. Problemet tycks inte vara att andra inte ser hotet från militanta islamistiska grupper, utan snarare att de envisas med att prata om det på ett annat sätt.

Till exempel går Dahlberg till attack mot Oisín Cantwell, som i några krönikor i Aftonbladet riktat kritik mot SÄPO:s terrorjakt efter att ha följt flera rättegångar där människor åtalats på svaga grunder och sedan friats. Men om Anna Dahlberg verkligen tar terrorhotet på allvar borde hon om någon vara mån om att arbetet med att förebygga attentat inte leder till att rättsstatens principer sätts ur spel.

Övergrepp i terrorjaktens namn är inte någon abstrakt risk. Tvärtom har de förekommit i riklig mängd sedan George W Bush förklarade ”krig mot terrorismen” för över ett decennium sedan. Från uppenbart tveksamma åtal för terrorfinansiering mot välgörenhetsorganisationer till hemlig massövervakning av elektronisk kommunikation och den systematiska tortyren i koncentrationslägret på Guantanamobasen på Kuba.

Sådana vidrigheter – som även Sverige varit delaktigt i – har troligen gjort mer än all ”relativisering” i världen för att undergräva terroristjaktens effektivitet och legitimitet. Men Anna Dahlberg tycks inte vilja att vi ska prata om dem. Liksom hon inte vill att vi ska prata om huruvida västvärldens långa och historia av blodiga militära interventioner och stöd till diktaturer i länder med muslimsk befolkning bidragit till extremismens framväxt. Det är nämligen detsamma som att ”förflytta ansvaret för terrorismen från förövarna till offren och till väst.”

Att försökA att förstå terrorismens rötter stämplas som ett ursäktande av mord på oskyldiga civila är inget nytt. Men argumentet har tagits till nya nivåer av bland annat litteraturvetaren Johan Lundberg, vars bok Ljusets fiender – Västvärldens självkritik och den svenska idédebatten (Timbro) har blivit en självklar referenspunkt för borgerliga debattörer. Lundberg menar att försöken att förstå terrorismens orsaker faktiskt stärker extremisterna genom att bekräfta deras världsbild och uppmuntra till nya attentat. Av samma skäl vill Lundberg inte heller att vi talar om det växande hatet mot muslimer i Europa, eftersom ”tesen om islamofobin” är en nödvändig förutsättning för militanta islamisters ideologibygge.

Att högerdebattörer lägger så mycket energi på att slå fast att vissa ämnen bör lämnas utanför debatten kan bero på att en saklig diskussion om västvärldens ansvar vore förödande för deras världsbild. Föreställningen om det rika väst som demokratins beskyddare i en barbarisk värld skulle naggas rejält i kanten om vi på allvar började prata om hur aggressiv militarism, stöd till diktaturer och cyniska ”krig genom ombud” – där figurer som Osama bin Ladin kan vara allierade ena dagen för att vara ett hot mot världsfreden nästa – bidragit till den radikala islamismens framväxt.

Terrordåden i Paris väcker många frågor, men några av de viktigaste måste väl ändå vara just dessa: Hur kan vi förebygga nya blodbad utan att undergräva terroristjaktens rättssäkerhet eller legitimitet? Hur kan vi förstå extremismens rötter och på sikt avlägsna dess grogrund? Och hur kan vi motverka att hatet och våldet mot muslimer växer i terrordådens spår?

Om vi inte får prata om dem – utan skygglappar – vad är det då vi ska prata om?

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu