Migrationsverket har bestämt att de ska utvisas till Somaliland men Somaliland tar inte emot dem. Själva säger de att de är ifrån södra Somalia. Ett exempel på grupper av personer som är fast i Sverige i ett gränsland – år ut och år in.

– Hälsan är mycket sämre. Jag har mardrömmar, har svårt att sova och hör röster mitt i natten, ibland vaknar jag av att jag skriker, jag tappar medvetandet och ramlar ur sängen. Det är mycket oro, sa Leyla till Skånes Fria förra veckan.

Senast något hände i hennes ärende var den 31 maj 2011 då polisen skickade en förfrågan till Somalilands ambassad om de accepterar henne som invånare. Inget svar mottogs.

– Så här är situationen för en hel del personer, säger Kristina Hallander Spångberg, enhetschef på gränspolisen i Skåne.

Enligt Migrationsverkets rättschef Fredrik Beijer ligger ansvaret i första hand på Leyla. Hon måste med alla medel göra det sannolikt att hon verkligen är från södra Somalia som hon säger – och inte från Somaliland som en språkanalys pekat på och dit hon ska utvisas.

– Vi kan inte göra så mycket mer. Personen måste göra vad den kan för att visa sin identitet och vara aktiv.

Men hon säger att hon gjort vad hon kan?

– Då kan hon försöka få polismyndigheten att kontakta oss. De kan skriva att ”vi har tömt ut alla möjligheter och att kvinnan gjort vad hon kunnat”, den möjligheten finns. Ett ickesvar på tre år från Somalilands ambassad kan också ha betydelse, då måste vi ha något att säga.

Men enligt Kristina Hallander Spångberg skulle en ansökan om en ny anvisning i ärendet inte resultera i något. Svaren från Migrationsverket blir i regel att verkställigheten ska fortsätta – om inget nytt kommit upp i ärendet.

– Jag förstår att det är en förfärlig situation men jag kan inte se att vi inom våra ramar kan förändra detta. På något sätt blir det en del av baksidan av en reglerad invandringspolitik. Sveriges riksdag har bestämt vilka regler som ska gälla. Migrationsverket har fattat ett beslut och vi kan inte verkställa det.

När Skånes Fria förra året belyste problemet för dem som hamnar i gränslandet riktade Anders Sundquist från Rådgivningsbyrån kritik mot Migrationsverket. Bland annat för att det ofta är omöjligt för den sökande att leda i bevis att den har gjort vad den kan för att återvända. Inget har förändrats sedan ett år tillbaka, menar han.

– Vi har nyligen fått beslut om människor som bevisat att de är ifrån ett annat land än dit de ska utvisas men man säger att man inte kan ändra på något.

Men Migrationsverket har börjat titta på frågan, säger Fredrik Beijer. Bland annat angående statslösa bidooner från Kuwait. Personer som allt oftare hamnar långa perioder i gränslandet i Sverige – då Kuwait vägrar att ta emot dem, även om de själva skulle samarbeta vid ett återvändande. Enligt Fredrik Beijer ligger nu ansvaret på Utrikesdepartementet som de lämnat en skrivelse till. Samtidigt som de själva uppdaterat sina egna styrdokument.

– Sverige måste driva frågan gentemot Kuwait som har en skyldighet att ta emot de här personerna. Så länge den möjligheten inte är uttömd ser vi det inte som helt utsiktslöst och då är det inte ett praktiskt verkställighetshinder. Men om deras ärende preskriberas så ska inte det här ligga de till last – utan de ska anses ha gjort vad de har kunnat.

Den som befinner sig i ”gränslandet” är i en liknande rättslig situation som den som är papperslös. Den har inte rätt att arbeta eller studera och har begränsad tillgång till hälso- och sjukvården.