Clarice Lispector, född 1920 i Ukraina, gav ut sin första roman Nära det vilda hjärtat redan 1943, endast 23 år gammal. Hon räknas i dag till Brasiliens mest intressanta moderna författare och var aktuell med en nyutgivning på svenska lagom till bokmässans brasilianska tema i september.

Lispectors böcker kretsar ofta kring kvinnor ur olika samhällsklasser och i olika roller: som hustrur, mödrar, författare, arbeterskor, tiggare. I den bemärkelsen utgör hennes författarskap ett slags tvärsnitt av det samtida brasilianska samhället med dess stora klyftor. I sina modernistiska, metalitterära romaner eftersträvar dock Lispector varken socialrealism eller psykologisk realism.

En av hennes märkligaste böcker, Passionen enligt GH (1964), börjar till exempel med att den vita överklasskvinnan GH ska städa ur sitt nyligen avresta svarta hembiträdes rum. Övertygad om att hon ska finna det smutsigt blir hon inte bara förvånad utan chockad när hon finner det sterilt rent och skinande vitt, förutom målningar på väggen. GH blir rasande, men inte därför att hembiträdet målat på väggen utan för att städningen representerar en vägran att inordna sig i arbetsgivarens rasistiska föreställningar: ”Jag hade förberett mig på att städa upp bland en massa smuts”.

Skildringen av rummet och dess väggmålningar både kommenterar och reproducerar rasistiska föreställningar om Den Andra, och det som händer sedan i det gåtfulla och laddade rummet för tankarna till den koloniala bilden av hur de platser som förknippas med Den Andra konstrueras som skådeplatser för den vita huvudpersonens kriser och själsliga utveckling.

Kackerlackan som plötsligt visar sig i det sterila rummet och framkallar en förlamande skräck hos GH kan visserligen ses som en symbol för hennes rasism, enligt vilken hembiträdet är något mindre än mänsklig men samtidigt skrämmande, men hembiträdet själv försvinner i och med kackerlackans inträde i princip helt ur berättelsen som nu rör sig i en alltmer renodlat surrealistisk riktning. Kackerlackans ankomst (en intertextuell flirt med Kafkas Metamorfosen) markerar slutet för skildringen av ett yttre händelseförlopp och blir startskottet för de utdragna, stillastående ögonblick där all aktivitet sker i karaktärernas inre.

Detta är så typiskt för Lispector. Den skräck GH känner inför kackerlackan försätter henne i ett hallucinerande, febrigt tillstånd av fria associationer av metafysisk, existentiell karaktär. Tiden förlorar sin mening och när GH väl kommer ut – om hon verkligen gör det – och berättar sin historia är det svårt att veta om minuter, timmar eller år förflutit.

Föreställningen att en extrem känsla av äckel skulle framkalla den mest omedelbara och rena känslan av varande återkommer i novellsamlingen Hemlig lycka (1971). Huvudpersonen går och tänker på Gud då hon nästan trampar på en råtta och uppfylls av ett äckel som är så starkt att det blir sublimt. Istället för att distrahera henne från tankarna på Gud, ger det inträffade henne en konkret gudsupplevelse, till skillnad från den intellektuella som hon kunde frammana med sina tankar.

Även de romaner som kallats Lispectors mest realistiska, hennes första Nära det vilda hjärtat och en av hennes sista, Stjärnans ögonblick (1977) innehåller i olika grad de för Lispector så typiska passagerna; händelseförloppet som stannar upp, fryses fast och dissekeras i sina beståndsdelar, som GH:s utforskande av kackerlackans kropp och hennes känslor inför denna.

För den välbemedlade kvinna som är huvudperson i Nära det vilda hjärtat utgör dessa långa, inåtvända och ofta intellektuella stream-of-consciousness-passager bokens tyngdpunkt och förlänar det yttre händelseförloppet (hennes misslyckade äktenskap) en känsla av distanserad overklighet.

Hos den fattiga maskinskriverskan Macabea i Stjärnans ögonblick kan däremot denna frysning av tillvaron endast ske genom den metamorfos som hon genomgår i nära anslutning till sin egen död. Hennes hittills alltigenom kroppsliga tillvaro får nu en metafysisk dimension (världen har nämligen behandlat Macabea som så obetydlig att hon inte ens vet om att hon lever, hon är bara en halvt utsvulten kropp som vandrar omkring). Beskrivningen av den utsatta Macabea är mycket kroppslig, som ville Lispector visa att för den som inte ens får sina kroppsliga behov tillfredsställda rymmer inte existensen så mycket annat. Närgånget skildras Macabeas magra kropp, fläckiga och glanslösa hud. Till och med hennes ”skrumpna” äggstockar kommenteras.

De ingående, dissekerande beskrivningarna av fattigdomens och hungerns kroppar skapar dock ingen socialrealism. Blicken som ser dem påminner om hur GH ser på kackerlackan: en främmandegörande blick, fylld av medömkan och fasa på samma gång.

Men denna exotifierande blick på fattigdom kan ses som en ironisk kommentar till maktförhållandet mellan den implicita författaren, den som berättar, och den som det berättas om. Både Stjärnans ögonblick och Blåsa liv (1978), som Lispector skrev parallellt, är nämligen uppbyggda kring parodiskt övertydliga metalitterära ramar. I båda finns en stereotypt narcissistisk manlig författare som skriver (eller säger sig skriva) historierna om de kvinnliga huvudpersonerna Macabea och Angela.

Det metalitterära fungerar hos Lispector både som en kommentar till den makthandling som skrivande är, och som ytterligare en dimension som fjärmar dessa verk från det strikt realistiska i och med att illusionen av ”verklighet” hela tiden kläs av.

Den manliga författaren i Stjärnans ögonblick påpekar till exempel vid ett flertal tillfällen, ofta efter en drabbande passage ur Macabeas liv, att han givetvis inte alls vet dessa saker, det är bara något han skriver för att han blivit inspirerad av en mager och glåmig flicka han passerat på gatan.

Men Stjärnans ögonblick och Blåsa liv (vars titel anspelar på författarens roll som gud) handlar också om döden. För även om den anspråkslösa Macabeas och den extravaganta Angelas fiktiva existenser hela tiden understryks, så är deras nära förestående död inte mindre verklig för dem. Detta var de sista två böcker Lispector skrev innan hon avled i cancer 1977 (även i Brasilien gavs Blåsa liv ut postumt).

Hennes texter, som även inkluderar romanen Levande vatten (1973), om en kvinnlig författare som är minst lika narcissistisk och megalomanisk som nämnda manliga dito, och ett stort antal karaktäristiskt småbisarra noveller, är på en gång svårtillgängliga och lekfulla, brutala, krassa och skämtsamma.