Klubbar som The Loft, Paradis Garage och Studio 54 var viktiga för discomusikens utveckling i slutet av 70-talet. Om tidsresor var möjliga skulle jag vilja förflytta mig till SoHo och Paradise Garage under storhetstiden för att lyssna på numera legendariska dj:s som Larry Levan, Ron Hardy och Frankie Knuckles, vilka kom att lägga grunden för samtida genrer som dub, electro och house.

Paradise Garage har beskrivits som en fristad för New Yorks homosexuella, men dansgolvet var samtidigt en plats där man förenades oavsett tillhörighet. Skivbolagsbossen Mel Cheren har beskrivit den tillåtande atmosfären: ”The potent intersection of rhythm, race and realness that had produced disco in the first place – black as it was gay, gay as it was black – all came together here.”

Lite mindre ruffig var nattklubben Studio 54, belägen på Manhattan. Folk klädde upp sig i de mest fantasifulla kreationer för att märkas bland kändisar som Diana Ross, Michael Jackson, Truman Capote, Andy Warhol och Bianca Jagger. Kändisarna kom även till Paradise Garage, men där valde de ofta att smälta in i mängden.

Om musiken stod i centrum på Paradise Garage var det glitter och glamour som gällde på Studio 54. Det blir uppenbart när man går igenom fotografen Hasse Perssons aktuella bok Studio 54, utgiven på Max Ström förlag.

Året var 1977. Adressen 254 West 54th Street. Till öppningen var mängder av kändisar inbjudna för att uppfylla ägarna Steve Rubells och Ian Schragers vision om ett ställe som drog stjärnor till sig. Mixen var noga kontrollerad och det sägs att Schrager själv gick längs den ringlande kön för att peka ut vilka som skulle få tillträde.

Atmosfären och andan kommer fram i Persson bilder och boken känns som ett tidsdokument. Den tillåtande attityden till droger och sex skapade en hedonistisk miljö som är svår att relatera till i dag. Men då sågs droger som ofarligt och den fria sexualiteten frodades. De första fallen av aids kom i början av 1980-talet, vilket förändrade det utsvävande livet på nattklubbarna.

I Perssons förord framgår det att han var återkommande gäst på klubben. Att han rörde sig fritt och ohämmat känns också i bilderna; det utsvävande och dekadenta är fångat utan att det känns voyeuristiskt.

Närvarokänslan och atmosfären kommer fram genom metoden att använda befintligt ljus från discolamporna, tillsammans med egen blixt och långa slutartider. Stilistiskt påminner det en del om Christer Strömholms fotografier, och enligt Persson själv har dennes bilder av transvestiter i Paris varit en inspirationskälla.

En annan förtjänst är att Persson inte fallit för frestelsen att göra stjärnglansen till huvudsak; bilderna visar människor som känns fångade i ett ögonblick, utan att posera och utan att vara medvetna om sig själva som objekt.

Den fria atmosfären som präglar Studio 54 skiner igenom och går att koppla till samhället i stort. Det nationella traumat Vietnamkriget var över, New York hade gått igenom ett stålbad och återhämtade sig genom att locka många kreativa människor till staden. I denna blomstrande tid växte också en feministisk rörelse fram.

Att många av kvinnorna är näst intill nakna kan ses som ett uttryck för befrielsen – kvinnor äger sina egna kroppar och rätten till sin sexualitet, vilket även nu gällde homosexuella män.

Discoerans glansdagar är över, men för den som vill förhöja upplevelsen av denna utsökta coffeetable-bok rekommenderas den aktuella discosamlingen Disco: A fine selection of independent disco, modern soul and boogie, utgiven av Soul Jazz.

Keep on dancing!