Krönika


Kulturkrönika

Göteborgs Fria

Är jag en hemsk människa?

Nyligen firades Fars dag – en dag som väcker svåra minnen hos mig, skriver Emilia Berntsson, journaliststuderande.

Tumördjävulen har tagit min pappa ifrån mig. Han lever. Men ändå inte.

”Jag har dödat henne! Emilia är död. Vad har jag gjort?!”

För ungefär sex år sedan träffade jag min pappa för sista gången. Och just det där minnet, mitt sista minne av pappa, kommer jag alltid att bära med mig. Men jag vill inte! Mitt sista minne är inte något jag vill bära med mig. Inte alls faktiskt. Hade jag kunnat gå tillbaka i tiden hade jag aldrig åkt till honom den där kvällen för sex år sedan.

Pappa har varit sjuk under hela mitt liv. Diverse tumörer som satt sig lite överallt, som inte kan botas. Jag var tre år gammal när han blev blind och jag var 15 när han blev psykiskt sjuk. En tumör i hjärnan satte sig på helt fel ställe och förändrade honom. En tumör man dessvärre inte kunde operera bort. Han blev paranoid och schizofren.

Livet vändes upp och ner. En 15-åring som alltid varit pappas lilla flicka måste helt plötsligt vänja sig vid att komma hem från skolan och aldrig veta vad som väntar. Ena dagen möttes jag av en pappa som ville veta allt om min dag. Nästa dag blev jag knivhotad för att han inte visste vem jag var. Jag vågade aldrig ta hem kompisar för jag visste aldrig vilken pappa jag skulle ha just den dagen.

Och den där sista kvällen med pappa. När han låg framför mig och upprepade gånger berättade att han hade dödat mig. Hur han hade dödat mig. Dödat mig!

Jag har inte träffat honom sedan dess. Det går inte. Jag kan inte. Döm mig gärna för jag dömer mig själv. Varje dag tänker jag på det, vilken hemsk människa jag är som vägrar träffa min pappa.

”Men varför träffar du inte din pappa då?”

Jag har tappat räkningen på alla gånger jag har fått den frågan. Och jag vet aldrig riktigt vad jag ska svara. Att jag inte vill? Att jag inte klarar det? Men såhär är det, för mig är han inte min pappa längre. Det är bara någon ond djävul som har bosatt sig i pappas kropp. En tumördjävul. Jag vill inte förstöra de fina minnena för det är de jag vill ha kvar när han är borta. Och för mig är han redan borta. Min pappa är borta, även om kroppen fortfarande lever. Och det är nog det svåraste.

Under alla högtider, då blir det extra tydligt vad man saknar. I söndags var det fars dag. Vidrig dag om du frågar mig. Jag unnar såklart alla mina vänner lyckan över att ha sin pappa kvar. Men ibland är det svårt, speciellt på fars dag.

Jag träffar inte min pappa som trots allt lever. Jag gillar inte högtider. Är jag en hemsk människa? Jag antar det. Men jag hoppas att du kanske kan förstå mig lite bättre nu.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu