• Emelié Sterner Müller och Tove Hindström spelar rollerna i Anstaltens föreställning Diagnos baby, som är en berättelse om vägen från att vara flicka till att vilja vara fri att forma en egen identitet oavsett kön eller sexualitet.
  • Johan Paus och Stina Fors från scenkonstkollektivet Anstalten står bakom föreställningen Diagnos Baby, som har premiär nästa fredag på Göteborgs dramatiska teater.
Göteborgs Fria

Ingen slipper undan kritik hos Anstalten

Pjäsen Diagnos Baby vill förändra vår syn på kön, klass och identitet. Men för att förändra krävs det att var och en måste tränga in i våra personliga rum för att göra upp med vårt eget upprätthållande av dessa strukturer säger Stina Fors och Johan Paus från scenkonstkollektivet Anstalten.

Föreställningen kretsar kring en ung kvinna som väljer att avsäga sig all form av feminitet, med strävan att av samhället bli betraktad som en ickesexualiserad fullvärdig person. Efter ett försök att genomföra ett kirurgiskt ingrepp på sig själv för avlägsna sina bröst blir hon tvångsinlagd på psyket. Där börjar hon nysta upp trådarna som lett till hennes nuvarande situation. I febriga vakendrömmar möter hon Baby, som är ”kvinnan” helt enligt normen, och börjar drömma om lesbisk kärlek.

Diagnos Baby, skriven av Isabel Cruz Liljegren, innehåller svidande kritik mot normer och förtryck som upprätthålls genom strukturer, vilka är svåra att rucka på. Stina Fors och Johan Paus, som utgör det konstnärliga teamet för föreställningen, vill ”genomlysa strukturer på ett sätt så att ingen går okritiserad”. Vad de menar är att mycket av dagens politiska teater kritiserar grupper och strukturer, men att de ofta riktar sig utanför teatersalongens väggar.

– Vi vill både göra vår publik och oss själva obekväma. Det lyckas denna text med, säger Stina Fors.

De poängterar att förtryckande normer inte bara råder i de konservativa ytorna av samhället, utan att dessa även existerar i de så kallade lärda rummen av konst, vetenskap och filosofi.

För att förändra krävs insatser av oss alla. Uppmaningen är att var och en måste tränga in i det personliga rummet för att göra upp med vårt eget upprätthållande av dessa strukturer.

Har det här introspektiva och granskande seendet förändrat även er?

– En konkret sak är att vi försöker vara medvetna om platstagande, vi konfronterar varandra när vi märker att vi faller in i mönster som är klassiska vad det gäller man/kvinna, och vem som får ta plats. Jag har märkt att jag i ett samtal med en man låter mannen prata till punkt, och tar en mer passiv roll medan i kvinnliga relationer kan jag vara mer dominant och dömande, säger Stina Fors.

– Jag har märkt att mina impulser ofta får definiera situationer jag befinner mig i, till exempel att samtal ofta följer min takt istället för att bejaka hela gruppen, där jag måste påminna mig själv om att vara mer lyhörd. Våra möten består mycket av stora och små diskussioner, för det är i det stora och det lilla vi återskapar kön, säger Johan Paus.

En annan sak de vill belysa är att debatten om kön och identitet ofta missar målet och att viktiga strukturer aldrig berörs.

– Värderingarna av kön är så djupt rotade i oss att vi måste arbeta med oss själva parallellt med en samhällelig förändring. Grundproblematiken är att vi har en djup rotad tradition av att någon måste vara mindre för att ”jag” ska vara större. Denna grundtanke måste vi förändra, säger Stina Fors.

I material rörande pjäsen finns mängder av termer och uttryck hämtade från bland annat genusvetenskapen. Måste en vara införstådd i denna terminologi för att kunna ta del av föreställningen?

– Absolut inte, pjäsen utgår från väldigt konkreta skeenden som alla kan känna igen sig i som får representera alla dessa svåra ord och uttryck. Oavsett om du är doktorand i genus eller förstagångsfunderare kring kön kommer pjäsen att få dig glad, förbannad och förhoppningsvis kränkt, säger Johan Paus.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Hon ger ut sin egen poesi

Louise Halvardsson gav ut sin diktsamling Hejdå tonårsångest - 35 dikter innan 35 på eget förlag. Nu har hon nominerats till Selmapriset.

Fria Tidningen

Feministisk sf-klassiker blir musik

Hur låter en bok? Kompositören Erik Dahl ger svaret då han stiger in i Ursula Le Guins litterära universum för att tolka klassikern Mörkrets vänstra hand.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu