Debatt


Kampanjen No More
Göteborgs Fria

Bältesläggning riskerar att förstöra en människas liv

Bältesläggning används flera tusen gånger varje år inom svensk psykiatri. Och de flesta som spänns fast är unga kvinnor. Varje bältesläggning riskerar att förstöra en människas liv, öka stigmatiseringen av psykiatrin och minska chanserna till återhämtning, skriver Anneli Jäderholm och Linda Weichselbraun, med flera.

Göteborg, hösten 2014. Hon är inlagd för psykiatrisk vård sedan flera månader. Hon mår riktigt dåligt och vet inte vart hon ska ta vägen, så hon kryper ihop mot väggen. Det är det närmsta en trygghetszon hon kan komma, och där kan hon åtminstone hålla ihop sig. Personal ber henne gå upp. Hon sitter kvar. Man tar henne under armarna, rycker upp henne. Hon klarar inte av kroppskontakten när hon blir fasthållen, blir panikslagen och börjar slå. Några minuter går. Bältessängen rullas in. Hon ska spännas fast igen, precis som över 200 gånger tidigare. ”Det är du som vill spännas fast” säger personalen när hon skrikande protesterar. Hon är bara 18 år.

Detta är bara en av många händelser som vi inom NO MORE hört talas om sedan vi startade vår kampanj för en bältesfri psykiatri. Bältesläggning används flera tusen gånger varje år inom svensk psykiatri. De flesta som spänns fast är unga kvinnor. Självklart förstår vi att det ibland kan vara svårt för psykiatripersonal att bemöta människor i kris och kaos. Men vi vet också att bältesläggning ofta missbrukas, och det måste få ett stopp.

Många som kontaktat oss berättar att de upplevt det som skrämmande, kränkande, skamfyllt och till och med som ren tortyr att spännas fast på en brits med armar och ben isärdragna och fixerade i bälte. Medpatienter har vittnat om skräck för bältessängen, minnen av bältade medpatienters förtvivlade skrik och rädslan för att söka vård igen. Föräldrar har beskrivit förtvivlan över att psykiatrin vidtar denna uråldriga metod medan de själva inte fått komma in på avdelningen för att lugna och hålla om sitt tvångsvårdade barn.

Även personal har berättat om trauman i form av rädsla, tvivel och skuld. Att de avskärmat sig känslomässigt och utfört åtgärden på rutin för att de måste lyda läkarens ordination. Bältessängen används också olika över landet. På vissa håll bältas flest en viss tid på dygnet, på andra platser är det en viss avdelning som bältar mest. Personal har även vittnat om att de bältat patienter för att få undan några, eftersom enheten varit underbemannad.

Men det finns hopp. Det finns progressiva avdelningar som gjort sig av med bältena och som inte saknar dem. Flera andra har lyckats minska bältesläggningarna dramatiskt genom att fokusera på attitydförändring och metoder för att förebygga och bemöta utagerande beteenden. Utanför Sverige finns länder som klarar av att bedriva psykiatrisk vård utan mekaniska tvångsmedel.

Flera inom professionen har också slutit upp i kampen för att få bort bältet från svensk psykiatri. Den senaste tiden har NO MORE exempelvis tagit del av berättelser och ställningstaganden från barnpsykiatrer, överläkare, psykoterapeuter, skötare och sjuksköterskor. Frågan har nyligen också lyfts politiskt av Miljöpartiets Nicklas Attefjord, som motionerat om en nollvision mot bälten och avskiljning inom barn- och ungdomspsykiatrin i Västra Götalandsregionen. Detta är steg i rätt riktning, för i frågor som rör mänskliga rättigheter och tortyr har politiker ett ansvar att agera.

Inom NO MORE har vi formulerat tre krav som vi kommer att driva kommande år:

• Vi vill få ett erkännande från psykiatrins företrädare om att bältesläggning är problematiskt, samt ett löfte om massiv utbildning i förebyggande bemötande och de-eskalering. (icke-fysiska nedtrappningsmetoder)

• Vi vill se ett ansvarstagande från huvudmän och beslutsfattare. Varje fall av bältesläggning ska dokumenteras och granskas i efterhand, likt en haveriutredning.

• Patienter ska ges lagstadgad rätt till eftersamtal efter tvångsåtgärd. Detta ska inte bara gå ut på att informera om varför åtgärden vidtogs, utan även patientens syn på saken ska tillvaratas och dokumenteras, om patienten så önskar.

Viktigt att understryka är att NO MORE inte bedriver någon antipsykiatrisk kampanj. Vi menar dock att varje bältesläggning riskerar att förstöra en människas liv, öka stigmatiseringen av psykiatrin och minska chanserna till återhämtning. Vi säger därför NO MORE.

Fakta: 

Linda Weichselbraun, journalist, Göteborg

Anneli Jäderholm, bonde och föreläsare, Vedum

Monica Armini, koordinator SocialAktion.nu, Göteborg

Ann-Charlotte Björklund, brukarspecialist ACT teamet, Malmö

Anna Linder, grafisk formgivare, Stockholm

Jan-Inge Nilsson, RSMH Mittpunkten, Malmö

Marianne Overholdt, RSMH Mittpunkten Malmö

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2024 Fria.Nu