Välspelat och spännande på Teater Sesam | Göteborgs Fria

Recension


Teater
Ringaren i Notre Dame
Text och regi: Nasrin Barati
Skådespelare: Peter Jägbring, Jenny Lampa, Björn Sällqvist

  • Den tillbakadragna Quasimodo väcks till liv när han möter Esmeralda. Teater Sesam version av Ringaren i Notre Dame är spännande och tar sin publik på allvar, skriver Kristin Ödlund.
Göteborgs Fria

Välspelat och spännande på Teater Sesam

Sesams Ringaren i Notre Dame är välspelad och spännande, skriver Kristin Ödlund.

Det är i runda slängar 40 barn i tidiga skolåldern på golvet i det dunkla rummet utsmyckat med en stenkyrka och en naturfärgad linneduk – Teater Sesams version av Ringaren i Notre Dame står på agendan. De tre skådespelarna (Peter Jägbring, Jenny Lampa och Björn Sällqvist) börjar med att berätta om sig själva och om hur de alla blivit retade – den ena var kort, den andra var lång och den tredje hade mörkt hår och fräknar. De frågar sig vad det spelar för roll hur man ser ut och får ett enhetligt svar från den välvilliga publiken att det spelar ingen roll alls. Här tar historien om vännerna Quasimodo och Esmeralda vid.

I centrum står förföljelsen av Esmeralda. Efter att ha underhållit på gator och torg med sin dresserade get blir hon i medeltidens Paris anklagad för den tidens värsta synd – trolldom och häxeri. Anklagelserna blir till förföljelse och den sedan födseln mobbade Quasimodo tar henne under sitt beskydd och erbjuder husrum i kyrkan där han lever och jobbar.

Esmeralda och Quasimodo blir goda vänner och den senare lever upp då han känner sig omtyckt och betydelsefull. Utanför portarna söker såväl onda som goda krafter efter Esmeralda som misstänks ha blivit kidnappad av ringaren i Notre Dame. Sökandet leder till ett våldsamt folkuppror utanför kyrkans portar.

Föreställningen är välspelad och skådespelarna går obekymrat mellan karaktärer med hjälp av kostymbyten och ansiktsmasker. För ytterligare dimensioner används skuggfigurer så att våldsamma scener kan spelas och fortfarande vara lämpliga för en publik i alla åldrar. ”Det här är läskigt” hörs när Esmeralda jagas, vilket signalerar att stämningen går fram utan att för den sakens skull skrämma slag på sin publik. Då och då kliver skådespelarna ur sina roller efter obehagliga sekvenser och diskuterar desamma. Publiken slipper försättas i total skräck och skådespelarna får en chans att förklara orättvisorna som skildras.

Ensemblen balanserar på en skör tråd gällande hur den klassiska sagan ska berättas utan att fastna i den tidens ideal och föreställningar. Teater Sesams version håller fast vid sensmoralen kring allas lika värde, men problematiserar inte att Esmeralda blir bemött utifrån sitt yttre och i första hand blir någon att åtrå för manliga karaktärer. Poeten, ärkediakonen och prinsen beundrar henne för hennes charm och vackra utseende. Ursprungsberättelsen är som den är, men med barn i publiken önskar jag att denna fråga hanterats med ett kritiskt grepp. Varför inte låta skådespelarna kommentera denna förlegade könsroll?

Det är en 75 minuter lång föreställning, vilket märkbart är i längsta laget för de yngre i publiken. Tack vare att skådespelarna tar barnens upplevelse på allvar och lyssnar hängivet på tankar och förslag går vi ändå alla därifrån nöjda. Visst försvinner fokus emellanåt, men i gengäld är publiken mycket engagerad och ställer upp på allt från grimastävlingar till att skapa ett alternativt slut.

Rekommenderade artiklar

Många poänger i Pojkarna

Recension

Rik föreställning där alla har möjlighet till identifikation, skriver Kristin Ödlund om Pojkarna.

© 2019 Göteborgs Fria