Goat letar sig fram till ett meditativt tillstånd
Goats andra album Commune får Frias Tobias Magnusson att hamna i ett meditativt tillstånd.
Jag fastnade direkt för Goats första singel Goatman och givetvis ville vi som alternativ tidning uppmärksamma det då lilla lokala bandet med en intervju.
Något som visade sig var svårt. Bandet var hemlighetsfulla av sig och utgav inte sina namn, och live spelade de alltid med masker för ansikten. När vi publicerade vår artikel tror jag att vi var den första tidningen på hemmaplan som uppmärksammade bandet – utomlands hade det redan börjat skvallras om det mystiska bandet från västkusten i Sverige, som hävdade att de hade rötter i den avlägsna byn Korpilombolo, belägen i den mörkaste delen av Sverige – en by där voodooriter praktiserades.
Resten är, som det brukar heta, historia. Goat hyllas i dag världen över för sin mix av afro/psych/funk. När nu gruppens andra album Commune släpps är givetvis frågan om gruppen har förmågan att leva upp till förväntningarna.
World Music var ett bra första album, även om jag har svårt att förstå den massiva hyllningskör den mötte av kritikerna. Commune känns dock som en logisk uppföljare. Lite känns det som om gruppen tar vid där förra skivan avslutade med den oerhört fina svävande tolkningen av Boubacar Traores Diarabi. Commune är glädjande nog mindre av det som jag upplevde som lite hetsigt och otåligt. Utan några drastiska förändringar har de lyckats hitta fram till ett sound som gör att jag hamnar i ett permanent meditativt tillstånd.
Det repetitiva, rytmiska och frenetiska är fortfarande centrala ingredienser. Och de två kvinnliga sångerskorna är givetvis fortfarande en stor del i det vinnande konceptet. Ändå har jag det instrumentala spåret Bondye som favoritspår på Commune. De snirkliga gitarrfigurerna väver ständigt växlande mönster över ett malande och lätt tranceframkallande groove, med hypnotiska effekter.