Drabbande om hur det är att leva som gömd | Göteborgs Fria

Recension


Teater
Rött kort
Regi: Gabriela Pichler, America Vera-Zavala, Rasmus Lindgren och ”Leo”
I rollerna: Rasmus Lindgren, Leo 11 år
Spelas: fram till 25 oktober

  • Leo och Rasmus Lindgren i Rött kort.
Göteborgs Fria

Drabbande om hur det är att leva som gömd

Rött kort är drabbande, skriver Kristin Ödlund.

Vi är lite drygt 65 personer i salongen placerade på bänkar i två nivåer placerade i en kvadrat där mitten utgör en grön fotbollsplan. Längs med de bänkrader som vanligtvis är avsedda för publiken värmer Backa Teaters Rasmus Lindgren och elvaåriga ”Leo” upp. De springer fram och tillbaka medan vi intar våra platser och fortfarande är omedvetna om vilken upplevelse som strax ska drabba oss. Under drygt ett års tid har America Vera-Zavala och Gabriela Pichler umgåtts med barn som lever gömda i Göteborg – de har lekt, varit på bio, på teater och de har pratat. Samtalat om livet och om hur det är att leva som gömd. Vänskapen har resulterat i föreställningen Rött kort.

Rött kort är en lek med allvarets förtecken. En lek där Rasmus Lindgren och Leo har fotbollsplanen som lekplats, men där leken snabbt övergår till en berättelse om hur det är att leva gömd i Göteborg i dag. De bygger upp staden med hjälp av koner och Leo visar med fingerknäpp vilka platser han har bott på, de är oräkneligt många. Han berättar om skräcken när han slog sig i huvudet och tvingades åka till sjukhuset. Skulle sjukvårdspersonalen frågada om hans fyra sista siffrorna i personnumret. Rasmus försöker sedan med sin kropp illustrera hur det är att gömma sig, men blir konstant rättad av Leo som förklarar att allt handlar om att vara helt normal, hålla huvudet högt och inte visa sin rädsla.

Där argument och beskrivningar inte längre räcker till tar scenkonsten vid. Rött kort är ett debattinlägg. Liksom den för föreställningen centrala fotbollen är scenkonsten ett universellt språk med förmåga att förklara verkligheten så att det bränns. På det gröna scengolvet pågår en hybrid av konst, föreläsning och lek. Tillsammans har skådespelarna, regissören och dramatikern jobbat fram Rött kort genom att just prata och leka. Leo är självklar i rollen som sig själv, avslappnad och modig när han berättar sin historia. Rasmus Lindgren är en naturlig mentor, en förebild som utstrålar såväl trygghet som sårbarhet. De båda skådespelarna bär varandra, ger och tar av varandras livserfarenhet. Det är viktigt att känna till det mörka, men det är också viktigt att våga drömma om en ljusare framtid. Deras gemensamma intresse för fotboll för dem nära varandra och öppnar upp för en vänskap som kan omfamna både oro och glädje.

Det som drabbar hårdast är hur Leo inte vågar drömma, hur han behöver Rasmus hjälp för att föreställa sig själv som en matchhjälte i VM-finalen 2026. Det skär i hjärtat att se en elvaåring vara så smärtsamt realistisk. En elvaåring i frihet ser inga gränser, en gömd elvaåring ser bara gränser. Det går inte att värja sig och inte bli berörd. När stående ovationerna tystnat står vi alla stilla en stund. Det har, trots den många gånger lättsamma tonen, varit 40 minuter som skakat om sin publik.

Rekommenderade artiklar

Många poänger i Pojkarna

Recension

Rik föreställning där alla har möjlighet till identifikation, skriver Kristin Ödlund om Pojkarna.

© 2019 Göteborgs Fria