Intimitet och närhet till de människor som avbildas löper som en röd tråd genom Anders Petersens fotografier. Nu visar Fotografiska ett urval av hans verk från 60-talet till i dag. De många sviterna avgränsas geografiskt – städer, ålderdomshem, mentalsjukhus, fängelser. Ofta skildrar han människor som är ärrade av livet. Men han värjer sig mot att han bara skulle porträttera samhällets utstötta.

– Det är en missuppfattning att jag bara fotar människor som är marginaliserade. Jag fotograferar människor som jag identifierar mig med, oavsett samhällsklass, säger Anders Petersen.

Den första sviten han gjorde på 1960-talet handlade om människorna som rörde sig kring Café Lehmitz i Hamburg. Kaféet hade de ovanliga öppettiderna 1 på natten till 8 på kvällen och många av gästerna var prostituerade, alkoholister, missbrukare eller transvestiter. Petersen fann en tillhörighet bland dessa människor och följde dem under flera år, vilket resulterade i en utställning på kaféet 1970.

– Det var 350 bilder. De som kände igen sig på bilderna fick plocka ner dem och behålla dem. Efter tre dagar och fyra nätter var alla borta.

Anders Petersen betonar att alla människor hör samman, att att vi är förbundna med varandra, och hyser inga illusioner om fotografen som en objektiv betraktare som registrerar tillvaron på avstånd. Tvärtom.

– Jag vill vara en del av det jag fotograferar. Många fotografer är ganska ensamma, och längtan efter gemenskap är en stark drivkraft för mig. Jag vill att mina bilder ska öka samhörigheten mellan människor.

Anders Petersen är mer intresserad av att gestalta känslor än av att ta tekniskt perfekta bilder och ser inte fotograferandet som en intellektuell verksamhet.

– Det hjälper att vara lite dum i huvet. Jag använder huvudet lite grann, men jag fotograferar mer med hjärtat.