De senaste åren har högerextrema partier över hela Europa skördat framgångar, Sverigedemokraterna, SD, är ett av dem. Under samma period har Europa befunnit sig i en av de mest omfattande ekonomiska kriserna på länge. Ekonomiska kriser brukar ofta framhållas som en katalysator för högerextrema åsikter – att det är under perioder av ekonomisk nedgång och recession som högerextrema åsikter sprids och får fäste. Men Sverige har varit relativt förskonat från den ekonomiska krisen, bruttonationalprodukten har ökat och den ekonomiska situationen har varit relativt gynnsam, och ändå har SD:s väljarandel fördubblats i vartenda ett av de senaste riksdagsvalen sedan år 2002. Mot bakgrund av denna situation ställs frågan: Varför ökar stödet för SD nu? Vilka är det som röstar och sympatiserar med partiet och hur hänger detta ihop med ekonomisk förändring?

Fascism, högerextremism och ekonomiska kriser

Sedan år 2008 har stora delar av Europa befunnit sig i en ekonomisk kris med haltade tillväxt, växande statsskulder och en ökande arbetslöshet. Vissa ekonomer hävdar att denna kris inte är ett nytt fenomen, utan att Europa har befunnit sig i ett ekonomiskt krisläge länge. Vissa vill sätta startdatumet för den ekonomiska krisen till början av 1970-talet med olje- och energi-kris och kraftiga neddragningar av den industriella sektorn. Efter 1970-talets ekonomiska nedgång menar en del att Europa mer eller mindre befunnit sig i en permanent ekonomisk recession med hög arbetslöshet, ökande statsskulder, social utslagning samt försämrad handelsbalans. Under denna tid har det också vuxit fram högerextrema och fascistiska partier i så gott som alla europeiska länder.

Det finns flera politiska teoretiker som har pekat på sambandet mellan ekonomiska kriser och framväxten av högerextrema/fascistiska partier och rasism – att dessa sympatier ökar i tider av ekonomisk nedgång. För när den ekonomiska konjunkturen blir sämre, ökar i regel oron för den egna framtiden och hotet mot de egna livsbetingelserna. Roten till högerextremism och fascism går ofta hand i hand med ökad rädsla och oro. Även om man själv inte får det sämre blir det tydligt hur andra i ens närhet får det sämre ekonomiskt, socialt och statusmässigt vilket generar rädsla. Denna rädsla gör att man ofta hänger sig fast vid vad som varit, vid det traditionellt välkända och kontinuiteten. Man vänder sig tillbaka till ett samhälle där den egna gruppen hade det ekonomisk, socialt och statusmässigt bättre. Sådant tillbakablickande dras ofta mot idén om ett utopiskt anti-modernt samhälle. Att någon gång förr fanns det perfekta samhället. Ett samhälle med ordning och reda, där alla hade en given roll och det rådde harmoni och lugn, till skillnad från den rådande situationen med osäkerhet och orättvisor. Ekonomisk forskning har pekat på att motståndet mot invandring hänger ihop med vad man kallar för business cycles, det vill säga tillväxttakten i ekonomin, arbetslöshetens variation och statsskuldens storlek.

Ekonomisk kris skapar också i regel minskade ekonomiska resurser att fördela, då kriser förr eller senare drabbar möjligheterna att ta ut skatter. På det minskade skatteunderlaget följer konflikter om hur dessa minskade ekonomiska resurser ska fördelas mellan olika grupper. Vissa grupper pekas ut som mindre berättigade till grundläggande ekonomisk överlevnad än andra. Minskade resurser skapar därmed ökad konkurrens och i regel ökad fientlighet och misstänksamhet. Ekonomiska kriser tenderar också att slå hårdast mot dem som har den mest marginaliserade positionen i samhället, de som redan innan en hängde löst, hade osäkra och tillfälliga anställningar och/eller vars försörjning var otrygg. Detta kan vara flera olika grupper i samhället som under ekonomiska nedgångar ställs emot varandra. Någon grupp pekas lättvindigt ut som syndabock och inte berättigade till ekonomisk trygghet.

En sådan här situation förstärker ytterligare klyftorna i samhället och misstron mot att några i samhället inte bidrar utan bara åker snålskjuts på andras arbete. Ekonomiska kriser skapar också ofta ett ifrågasättande av rådande samhällsordning; om vi lever i det bästa av samhällen varför händer då detta? Var det inte bättre förr? Kan vi backa? Det kan skapas ett ifrågasättande av kapitalismen och den liberala demokratin som uppenbarligen inte kan skapa trygghet åt alla. I regel blir den ekonomiska krisen också en kris för det kapitalistiska systemet. Fascismen och högerextremismens utveckling kommer som ett svar på en kapitalism i kris och fascismen blir ett sätt att upprätthålla kapitalismen på bekostnad av mycket annat. Inom den fascistiska ideologin är en grundbult att man kraftigt motsätter sig idén om klassamhället och idén om att det finns en motsättning mellan arbete och kapital. Istället har man våldsamt försökt knäcka fackföreningar och därmed minskat arbetskraftens handlingskraft. En fascistisk utveckling har därmed bidragit till att det blir svårare för arbetstagare att samarbeta med varandra och försvagar arbetskraftens förhandlingsposition. På så sätt bidrar en fascistisk utveckling till att få de ekonomiska hjulen att fortsätta spinna på bekostnad av människors levnadssituation, lönenivå och kulturella frihet.

Ett ständigt krisläge från 1970-talet

Majoriteten av de högerextrema partier som är tongivande i Europa i dag bildades efter oljekrisen år 1973. I Sverige bildades SD år 1988 och Ny demokrati år 1991, vilket gör dem till europeiska senkomlingar. Men den stora arbetslöshet som följde efter oljekrisen åren 1973 och 1979, drabbade inte heller Sverige på samma påtagliga sätt som övriga Europa. I Sverige upprätthölls sysselsättningen med överbryggningspolitik fram till 1990-talet. När den ekonomiska krisen väl slog till i Sverige sammanföll den också med den snabba ökningen av högerextremism. Det första främlingsfientliga partiet Ny demokrati, kom in i riksdagen år 1991, olika nynazistiska dåd mot flyktingförläggningar ägde rum under början av 1990-talet, Vitt Ariskt Motstånd, VAM, bildades 1991, Lasermannens sköt elva personer mellan 1991 och 1992, varav en dog.

Många av de europeiska högerextrema partier som bildades efter oljekrisen, under 1970-talet har också fått ökade sympatier sedan den ekonomiska krisen slog till år 2008. Deras åsikter har spridits antingen genom att partierna själva växer i storlek eller att andra större och mer etablerade partier tagit över de högerextrema partiernas politik och retorik för att locka väljare. Trots att Sverige har klarat den ekonomiska krisen från år 2008 förhållandevis bra, med en stadigt ökande bruttonationalprodukt och låg statsskuld ökar ändå sympatierna för SD, hur hänger det ihop?

Det ska straffa sig att inte arbeta

Trots att Sverige inte varit i någon direkt ekonomisk kris har det genomförts åtgärder inom den statligt finansierade verksamheten i Sverige de senaste åtta åren som är att likna vid vad man genomfört under djupa ekonomiska kriser i andra länder under samma period. Den borgliga regeringen har sänkt ersättningarna för socialförsäkringarna eller låtit bli att höja taken. De har diskuterat hur mycket man måste höja pensionsåldern och sänka studiemedlen och det har skett omfattande privatiseringar av offentlig verksamhet. Man har skurit ner antalet komvuxplatser och det har blivit betydligt svårare att få plats på ett äldreboende. Listan kan göras lång. Många av de förändringar som gjorts beror på att man minskat de ekonomiska satsningarna på offentlig verksamheten eller gjort livet svårare för dem som står utanför arbetsmarknaden. De två senaste mandatperioderna har ett av den borgliga alliansens främsta budskap varit att det ska löna sig att arbeta. Genom jobbskatteavdrag och olika typer av subventioner har man ekonomiskt gynnat de som är på arbetsmarknaden. Men när man säger att det ska löna sig att arbeta är det också underförstått att det ska straffa sig att inte arbeta. Och det har det också gjort.

Att ha ett fast arbete har blivit än mer betydelsefullt för att kunna samla pensionspoäng och ha en sjukpenninggrundande inkomst. Jobbskatteavdraget har subventionerats genom att dem som är medlemmar i arbetslöshetskassan måste betala allt mer i arbetslöshetsförsäkring. Det är ett tydligt mönster i hur man tar från dem som är utanför arbetsmarknaden och ger till dem som är inne i den. Man har aktivt skapat en motsättning mellan de som arbetar och dem som inte gör det. De gemensamma intressen som de på och utanför arbetsmarknaden har, av ekonomisk trygghet och stabila socialförsäkringar har brutits sönder. Man har fått grupper som i grunden har samma intressen att vända sig emot varandra, där en grupp utpekats som parasiterande på en annan. Eller att till och med så pass långt bort att de inte ens befinner sig i samhället, utan istället i ett ”utanförskap”.

När de på arbetsmarknaden är rädda att förlora sina arbeten och ser en ökande konkurrens utifrån av en allt större skara arbetslösa går man med på en lägre lön eller mindre löneökningar för att undkomma arbetslöshet. Man vågar inte heller protestera lika högljutt mot dåliga löner och arbetsvillkor om man lätt kan bli utbytt. Detta innebär att löneandelen sjunker för dem som är på arbetsmarknaden. De grundläggande gemensamma intressena mellan förvärvsarbetare och arbetslösa är inte så lätta att se i tider av ekonomisk oro och i synnerhet inte då det finns en rådande politik som förstärker denna klyfta. Alliansen betonar att man ska belöna dem på arbetsmarknaden och i tysthet bestraffar dem utanför den. Om de arbetslösa har en dräglig tillvaro som inte gör dem desperata efter arbete kan löneläget ligga på en bra nivå på hela arbetsmarknaden, vilket gynnar alla som är beroende av lönearbete. Ett högre löneläge ökar också inbetalningarna till socialförsäkringssystemet genom skatter, vilket i sin tur skapar förutsättningar för socialförsäkringssystemet.

Genom att bryta sönder den ömsesidiga välfärdsstrukturen bryter man också sönder förtroendet för medborgarna emellan, och förtroendet för den svenska välfärden och tron på att man kommer få tillbaka på sina inbetalade skattekronor har också minskat. En sån här uppdelning får i förlängningen också politiska konsekvenser. De som befinner sig i marginalen eller utanför arbetsmarknaden känner givetvis av sin situation men det påverkar även andra som ser vad som kan hända om man skulle bli sjuk eller arbetslös det skapas en stark rädsla för att falla.

En osäkrare ekonomisk situation skapar rädsla

Det finns också flera vetenskapliga studier som pekar på att om de som förlorar på samhällets modernisering och teknologiska utveckling inte fångas upp finns det stor risk att de kommer vända sig emot samhällsutvecklingen. Man vänder sig till en svunnen tid då de hade, vad de uppfattar som det, bättre ekonomiskt ställt, bättre status och över lag en bättre position i samhället. Genom att betona att dem som arbetar ska belönas på bekostnad av de som inte arbetar, skapar man också en hård och tydlig gränsdragning mellan dem som är på arbetsmarknaden och dem som inte är det och hos de grupper som inte längre är inne i systemet. En fungerande och generös välfärd, ett fungerade socialförsäkringssystem och en bra skola för alla minskar den sociala uppdelningen och lindrar effekterna av arbetslöshet och misstro mot andra. Eroderingen av arbetslöshetskassan, som i allt större utsträckning ska bygga på försäkringsmässig struktur och i mindre utsträckning ska bygga på solidariska principer är ett tydligt exempel på den osäkerhet som skapats. För många grupper finns det därmed incitament och vända sig till SD som förespråkar ett socialkonservativt folkhem och anspelar på hur bra det var förr med ordning och reda och stöd för dem som stod utanför. I drömmen om detta antimoderna utopiska samhälle finns en naturlig gemenskap, som inte finns längre.

Kvinnor, män och Sverigedemokraterna

Sverigedemokraterna har betydligt större stöd hos män än de har hos kvinnor. I riksdagsvalet 2010 röstade betydligt fler män på SD. Samma mönster visar sig i flera opinionsundersökningar. Samtidigt har ju män, som grupp, en betydligt bättre ekonomisk situation med fasta arbeten, säkrare inkomster, klart lägre andel deltidsarbete och tillhör därmed inte de som borde känna oro för framtiden, en oro som skulle kunna vara en katalysator för högerextremism och fascism. Varför har då stödet ökat så kraftigt bland män och inte bland kvinnor?

Många män har fått se sin ekonomiska situation kraftigt förändrad under de senaste 20–30 åren. Från sextiotalet har andelen anställda i industri, vilket huvudsakligen varit män, minskat. Samhället där industriarbeten utgjorde ryggraden har förändrats och på många orter har den dominerade industri som funnits under många decennier försvunnit. Detta rycker undan både ekonomiska, statusmässiga och social förutsättningar för den enskilde individen vilket i många fall har varit en man. De som tidigare såg sig som samhället stöttepelare blir istället en belastning i en ekonomi som inte har plats för dem längre, de målas också genomgående upp som dumma landsortsbor som inte hänger med i utvecklingen. För denna grupp sträcker det sig inte bara till att det straffar sig att inte arbeta, de blir också uthängda till allmänt åtlöje.

Mäns ekonomiska situation har också förändrats betydligt sen 1990-talet och i flera fall relativt sett försämrats i förhållanden till kvinnors. Under den ekonomiska krisen under början av 1990-talet var det en större andel män som förlorade i inkomst än kvinnor, färre män tillhör i dag kärnarbetskraften än före 1990-tals krisen, män har också en något högre arbetslöshet än kvinnor. Under 2010-talet har det också varit nedgångar i branscher som bygg och industri där majoriteten av arbetskraften är män. Samtidigt är sysselsättningsgraden högre hos män. Män har fasta heltidsarbeten i större utsträckning än kvinnor, det är fortfarande kvinnor som har tillfälliga och osäkra arbeten, sämre pensioner och lägre löner. Men ökningen av tillfälliga och tidsbegränsade arbeten har från 1980–talet varit större hos män än hos kvinnor i procentuella tal. Allt fler män får korta och tidsbegränsade arbeten i synnerhet inom lager- och transportbranschen. Detta skapar en osäkrare situation man inte är van vid där man i många fall inte heller kvalificerar sig till arbetslöshetskassan. Man arbetar kanske på företag som inte har kollektivavtal och får kanske därmed inte några pensionsinbetalningar. Man bidrar inte i lika stor utsträckning till en gemsam pott och man får inte ta del av den heller när man blir äldre eller arbetslös.

Allt ovanstående skapar oro för framtiden och en tanke om att det förr var bättre och säkrare och att vi kanske skulle gå tillbaka dit istället för framåt. Många tilltalas då av SD:s idé om en socialkonservativ välfärdsstat. Det är i synnerhet bland unga män som man ser den kraftigaste procentuella ökningen av tidsbegränsade och tillfälliga arbete och att man står utanför det generella socialförsäkringssystemet. Det är också i denna grupp som stödet för SD var som störst förra valet.

Men den ekonomiska förändringen kan inte själv förklara varför män och kvinnors röstanden på SD skiljer sig åt. Det finns andra förklaringar än de ekonomiska. Politisk forskning visar att kvinnor i mindre utsträckning röstar på politiska partier som är allmänt illa sedda. Om andra medborgare starkt ogillar ett parti så kommer det minska sin relativa andel av kvinnliga röstare och sympatisörer. När stigmat minskar kring ett visst parti så blir också könsbalansen jämnare och den kvinnliga andelen av rösterna kommer troligtvis öka. Rädslan för vad andra tycker verkar därmed spela in på varför kvinnor röstar som de gör. Vilket innebär att så länge ett visst politiskt parti är illa sett av allmänheten som kommer en viss grupp i samhället att avstå från att rösta när de blir mera rumsrena kommer det bidra till en ytterligare ökning.

De osäkra pensionerna

En annan grupp som också befinner sig utanför arbetsmarknaden och på olika sätt har fått känna på omläggningarna av den ekonomiska politiken är pensionärerna. Sedan införandet av det nya pensionssystemet har allt fler äldre fått en osäkrare ekonomi. Men de äldre har fram tills nu inte utgjort någon större del av SD:s väljare, äldre människor byter också parti i mindre utsträckning. Vad är det som har hänt hos de äldre väljarna då SD ökat markant i åldersgruppen 65 till 74 år, både hos män och kvinnor men inte i åldersgruppen över 75 år?

Nyblivna pensionärer är en av de grupper där väljarstödet för SD har ökar kraftigast. Det har också skett stora ekonomiska förändringar för nyblivna pensionärer. Den som är född efter år 1938, det vill säga gick i pension år 2003 vid 65 års ålder fick ta del av ett helt annat pensionssystem än den som är född tidigare och varje generation som gått i pension efter det har fått en allt större del av det nya pensionssystemet och en allt mindre del av det gamla. Fram till de som är födda år 1954. Det nya pensionssystemet, som nu tar över, bygger i större utsträckning på eget sparande, nogsamma placeringar på börsen och därmed på ren tur. Ett allt mer individualiserat system där det är upp till var och en att göra de perfekta besluten utifrån den information som finns om den uppsjö av fonder som står till buds. Men trots all denna information är det mer oklart än någonsin vad man egentligen kommer få ut i pension. Hur länge man egentligen måste arbeta för att få ut vad den genomsnittliga pensionären får ut i dag är också högst oklart. Dagens svenska pensionssystem är inte ett fonderat system, den huvudsakliga delen, inkomstpensionen, kommer från att dem som arbetar, betalar in pensioner via skattsedeln som sedan betalas ut till pensionärerna. Men hur många som arbetar varierar och därför kan också pensionerna tvärt sänkas om arbetslösheten blir för hög. Dessa tvära sänkningar orsakas av den inbyggda automatiska balanseringen, i folkmun kallat pensionsbromsen, vilken slår till utan politiska beslut. Det skapas därmed en otrygghet och en rädsla för oförutsedda sänkningar bland pensionärerna och bland de som ännu inte gått i pension när tidigare nedräkningar inte räknas upp.

Den ekonomiska omfördelningen och universella socialförsäkringarna har under 1900-talet skapat en ekonomisk utjämning, både mellan samhällsklasser men också mellan åldersgrupper. Men en annan klar vinst från denna välfärdstatslösning har varit att man skapat sammanhållning i samhället, en känsla av gemenskap att man bidrog tillsammans och delade lika. En del forskare menar att välfärdsstatens främsta bedrift har varit att den skapade solidaritet. Den allmänna tilläggspensionen (ATP) är ett lysande exempel på en omfördelning som skapade just sådan solidaritet. Det nya pensionssystemet från år 1994 är emellertid ett välfärdssystem som inte skapar solidaritet mellan grupper eller över generationsgränser, utan snarare splittring och oro. Ett pensions- och välfärdssystem som institutionaliserar förakt och motvilja mot de som har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden då pensionerna sänks av arbetslösheten. Denna sinnrika välfärdslösning med inbyggd osäkerhet och oförutsägbarhet slår SD mynt av. Det är lättare att skapa rasister av folk som känner osäkerhet för sin ålderdom och ser arbetslösa som ett hot mot den egna överlevnaden. Inför valet år 2010 var det just pensioner som man ställde emot hijabbärande kvinnor i den ökända reklamfilmen om invandringbroms mot pensionsbroms.

De som föddes 1938 var de första att känna av det nya pensionssystemet som omfattar en allt större del av befolkningen. De som är över 75 år har inte tagit del av det nya systemet och SD-sympatierna har inte heller växt hos denna grupp. Men vi står mitt i denna pensionsomvandling just nu och mot bakgrund av den demografiska förändringen blir det allt fler som känner av ålderdomens nya osäkerhet och allt fler äldre som ser andras arbetslöshet som ett hot mot sin egen trygghet och överlevnad. Det institutionaliserade generationskontraktet har därmed brutit samman. Det är i denna sönderslagna solidaritet som SD kan blomma. På sin hemsida listar partiet sina viktigaste frågor: Först kommer invandring, därefter brottslighet och sist ålderdom. När man nu har en uttalad strategi i att prata mindre om invandringen blir de andra två frågorna mera framträdande. Man satsar hårt på de äldre och det är här man hoppas skörda röster i valet den 14 september.