SD:s fyra år i riksdagen: Medvind och motstånd | Göteborgs Fria

Fördjupning


Måns Nilsson • Researchgruppen
  • Fria går igenom vad Sverigedemokraterna uträttat och föreslagit under sina fyra första år i riksdagen.
Göteborgs Fria

SD:s fyra år i riksdagen: Medvind och motstånd

I september firar Sverigedemokraterna fyra år som riksdagsparti. Vi har granskat partiets första period i riksdagen och bland annat tittat på vad deras motioner handlat om, hur deras röster har fallit och hur det är möjligt att ett parti kan få ökat stöd efter händelser som järnrörsskandalen.

På valnatten 2010 stod det klart att Sverigedemokraterna skulle ta plats i Sveriges parlament. Av alla lagda röster hade 5,7 procent landat på Jimmie Åkesson och hans partikamrater. Med 20 riksdagsmandat kunde partiet dessutom bli ett vågmästarparti.

Nu har det gått fyra år. Partiet kan inte längre kalla sig nybörjare eller hävda att nya vindar blåser. Stormat har det gjort ändå, och det rejält. I riksdag och medier har partiet fått bekänna färg gång på gång, inte sällan med avhoppade eller uteslutna partirepresentanter som följd.

Trots, eller kanske tack, vare den hårda bevakningen gjorde partiet ett rekordval i och med 2014 års Europaval där partiet fick 9,7 procent av rösterna, att jämföra med 2009 då partiet endast fick 3,3 procent. Ett resultat partiets anhängare hoppas är en indikator på vad som väntar i höstens val.

Vägen till riksdagen

Sverigedemokraternas valkampanj och valupptakt 2010 präglades av lika delar skandaler och medias velande om hur partiet skulle presenteras. En politisk ledarsida kunde tycka att SD inte var att ta på allvar, samtidigt som en annan menade att de var skyldiga att i demokratisk andra möta partiet som vilket annat parti som helst. På partiets ofta vandaliserade valaffischer syntes en bild på Jimmie Åkesson med budskapet ”Vi tar ansvar”.

Valet 2010 var också det första valet där politisk tv-reklam tilläts. SD tog tillfället i akt och gjorde en uppmärksammad film i vilken kvinnor iförda burka springer med barnvagnar framför sig. På vägen rusar de förbi en pensionerad svensk kvinna med rullator för att hinna till bordet där två bistra män sitter och räknar statsbudgeten i hundralappar. TV4 ansåg att filmen tangerade hets mot folkgrupp och vägrade efter bara tre visningar att sända den mer.

När partiet skulle hålla torgmöten hände det mer än en gång att stora demonstrationer och motmanifestationer väntade på plats. En vanlig protest var så kallade skrammeldemos, att folk använde nycklar eller liknande som skapar oväsen för att lägga en ljudmatta över SD:s tal. Vid några tillfällen dök även Swedish Vuvuzela Orchestra upp för att med sina lurar överrösta torgmötet.

Attackerna på partiet

Samtidigt kom rapporter om att enskilda sverigedemokratiska politiker attackerats och den sammantagna hotbilden gjorde att flera av partiets planerade framträdanden fick ställas in. I Malmö och Göteborg möttes torgmötena av över 500 motdemonstranter. Efter att ägg och bengaler kastats mot partiet gick polisen till hårt angrepp och vid bägge tillfällena omhändertogs flertalet demonstranter.

Den största snackisen i valupptakten stod dock Sverigedemokraterna själva för. Det var Skånepolitikern David von Arnold som gick ut i tidningarna och berättade hur han i september 2010 attackerats i sitt hem. Enligt anmälan skulle två maskerade män som ”talade ett arabiskklingande språk” ha tvingat sig in i hans lägenhet. Efter att ha utfört en grundlig misshandel skulle de sedan ha ristat ett hakkors i politikerns panna och lämnat lägenheten med en samling dyrbara föremål. På sin väg ut hade männen skrikit ”jävla svenne” åt den hårt åtgångna politikern.

Händelsen slogs upp stort och polisen rubricerade den som olaga frihetsberövande, grov misshandel, grov stöld samt olaga hot. Efter att en läkare vid Rättsmedicinalverket i Lund tittat på skadorna ändrades bilden något. I sitt intyg skriver läkaren att ”starka skäl beträffande läge och utseende talar för att skadan är självförvållad” och graderar sannolikheten att skadan inte skett i enlighet med uppgifterna i anmälan till 9 på en 10-gradig skala. Kent Ekeroth gick på sin blogg ut och kallade det hela en smutskastningskampanj från medierna. Von Arnold själv bytte efternamn och lämnade snart partiet.

Med allsång in i riksdagen

Alla problem till trots röstade 5,7 procent av väljarna på partiet i riksdagsvalet 2010. Det motsvarar 339 610 röster och gjorde Sverigedemokraterna till sjätte största parti, med 20 mandat i riksdagen. Tv-nyheterna visade glada sverigedemokrater som hoppdansade och med känd melodi mässade ”Jimmie Åkesson, sha-la-la-la-la”. Uppmärksamma journalister skulle dagen därpå påpeka att sången i original heter Brown girl in the ring. En barnvisa som ”skapades i den kokande gryta av olika folkgrupper, religioner, språk och kultur som utgör Trinidad och Tobago i Västindien”, enligt tidningen Expressen.

Vänsterpartiets partiledare Lars Ohly vägrade dela tv-studions sminkloge med Jimmie Åkesson på valnatten. Sverigedemokraterna hade anlänt till rikspolitiken och såväl tidningarnas rapportering som partiledarkollegornas reaktioner pekade på att Sverigedemokraterna inte skulle betraktas eller behandlas som andra partier.

Sverigedemokraterna tog plats i riksdagen som ett vågmästarparti. Eftersom inget av blocken hade egen majoritet skulle utslagsrösten falla på Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson såg fram emot rollen.

Samtidigt påpekade samtliga övriga partier att de inte hade för avsikt att vare sig förhandla med eller söka stöd hos Sverigedemokraterna. Istället gjordes breda överenskommelser mellan partier och block. Ett exempel på det var när regeringen drev igenom sitt förslag för migrationspolitik i samarbete med Miljöpartiet. I presskonferensen för förslaget tryckte Fredrik Reinfeldt på att överenskommelsen var ”ett sätt att stänga dörren mot främlingsfientliga krafter”. Även Miljöpartiets Maria Wetterstrand anförde att motivet till uppgörelsen var att stänga ute Sverigedemokraterna från inflytande i migrationsfrågor.

Politikern som röstade mot sig själv

Oviljan att samarbeta med Sverigedemokraterna har skapat många frågor där blocken har sökt stöd hos varandra, med motivet att avgörandet annars ligger utanför deras kontroll. En av de dråpligaste situationerna uppstod när Urban Ahlin, utrikespolitisk talesperson för Socialdemokraterna, 2012 gick emot det egna partiets reservation mot att erkänna Västsahara. Miljöpartiet och Vänsterpartiet hade enats om att stödja reservationen, men när även SD meddelade att de var med på förslaget drog sig Socialdemokraterna ur.

I en intervju med TT förklarade Urban Ahlin att han ”deltar inte i sådant spel” och tillade:

”Det är inte samma politik. De har ett eget yttrande om att det ska vara en folkomröstning i Västsahara medan vi anser att de folkrättsliga kraven redan är uppfyllda.”

Statsvetare runtom i Sverige påpekade att om Urban Ahlin skulle retirera från sina förslag så snart SD hotade att stödja dem skulle det kunna ge en situation där SD enkelt kunde motarbeta Socialdemokraterna genom att bara skänka sitt bifall till de förslag de ogillar.

Medhjälpare till alliansen

Men med tiden kom den värsta beröringsskräcken att lägga sig. Politikerna lade sina förslag och hoppades att de skulle röstas igenom oavsett vad Sverigedemokraterna tyckte. I mars 2011 gjorde TT en genomgång av hur partierna röstat och fann då att Sverigedemokraterna röstade med regeringen i 72 procent av omröstningarna. I frågor som skilde blocken åt röstade SD i 94 procent av fallen på regeringslinjen.

2013 gjordes en liknande undersökning. Socialdemokraterna hade då ålagt Riksdagens utredningstjänst, RUT, att ta reda på hur Sverigedemokraternas ledamöter hade röstat i de frågor där de har vågmästarställning. Den visade sig att SD röstat med regeringen i 80 procent av fallen. Under hösten 2013 steg andelen till 90 procent.

Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder gick till hård attack mot undersökningen och ville istället rikta uppmärksamheten mot en annan undersökning, också den framtagen av RUT. Den visade att SD röstat med regeringen i drygt hälften av omröstningarna och Söder menade att rapporten var ett oärligt försök av Socialdemokraterna att högerstämpla SD i ett försök att behålla LO-rösterna.

Att siffrorna visade så olika berodde på att de visade helt olika saker. Riksdagsmännen har att rösta på en stor mängd förslag och långt ifrån alla är ideologiskt betingade. Den ursprungliga frågeställningen om hur SD röstat i de förslag där de har vågmästarroll visar dock med all tydlighet hur partiet röstat med regeringen i knappt nio fall av tio.

RUT:s sammanställning över hur ofta Sverigedemokraterna röstat som alliansen:

2010/2011: 85 procent

2011/2012: 88 procent

2012/2013: 88 procent

Hösten 2013: 90 procent

I de fall då partiet röstat med de rödgröna har det ofta väckt en hel del uppmärksamhet. Sommaren 2011 var Sverigedemokraterna tungan på vågen när riksdagen med röstsiffrorna 152 ja mot 149 nej röstade för arbetsmarknadsutskottets förslag att stoppa vidare anvisningar av långtidsarbetslösa till fas 3 i jobb- och utvecklingsgarantin. På samma vis har SD stött de rödgröna i omröstningar om utförsäljning av statliga bolag.

Oppositionspartiet och motionerna

Första mätningen av Sverigedemokraternas effektivitet i riksdagen gjordes i juni 2011. När tidningen Riksdag & Departement gjorde sin årliga kontroll av partiernas arbetsinsatser visade det sig att SD var partiet som mest sällan deltog i debatter och skrev minst enskilda motioner, interpellationer och skriftliga frågor till ministrarna.

Riksdagsmannen Jonas Åkerlund kommenterade till tidningen att orsaken var att de helt enkelt var nybörjare i riksdagen och att partigruppen ser första året i riksdagen som en upplärningsperiod.

När samma mätning gjordes året därpå hade också siffrorna ändrats något. Partiet var fortfarande överlag det minst aktiva oppositionspartiet, men toppade nu antalet ställda frågor till ministrar. 2012 var också året då SD knep första platsen på listan över inlämnade motioner per ledamot. I genomsnitt skrev varje sverigedemokratisk riksdagsledamot 16 motioner, men den siffran ska ses i ljuset av att ett fåtal ledamöter skrev majoriteten av partiets 328 motioner. Kent Ekeroth, partiets rättspolitiska talesperson, skrev 68 stycken helt på egen hand.

Partiets motioner har inte sällan uppmärksammats av medier och partikritiska bloggar då förslagen ganska skarpt skiljer sig mot övriga partiers inlagor (se faktaruta).

Även om partiet jobbat hårt för att enat samla sig kring signifikanta frågor och förslag har SD haft svårt att nå igenom mediebruset med gemensam röst. Sverigedemokraterna är ett parti känt för sina profiler och dessa får ofta mer mediebevakning och uppmärksamhet än partiet de representerar. En av de allra mest omdebatterade profilerna är utan tvekan Kent Ekeroth.

Teflon-Kent

För att förstå Sverigedemokraterna måste man förstå politikern Kent Ekeroth. Inte för att han i varje sekund personifierar deras politik, snarare tvärtom. Inte heller för att hans handlingar alltid möter förståelse och respekt, snarare tvärtom också i det avseendet.

Men han är kvar. Vad som än händer och vad han än gör så sitter han på en central position i partiet. Och inte bara det, han fortsätter att vara en av de mest tongivande sverigedemokratiska politikerna utanför partiets ramar. På så vis personifierar han partiets förmåga att klara sig ur knipa efter knipa. Kent Ekeroths framgångar i att klara sig ur de mest komprometterande situationer har fått hans motståndare att ge honom öknamnet Teflon-Kent.

Ekeroth är en kontroversiell figur också för de egna partikamraterna. Anonyma källor inom partiet berättar om hur Kent Ekeroth systematiskt spelar in alla samtal för att använda som bevis, i händelse av oenighet i ett senare skede. Den numera avhoppade Sverigedemokraten Daniel Assai filmade i hemlighet ett samtal han hade med Sverigedemokraternas stabschef Linus Bylund.

I filmen som senare publicerades på Aftonbladet hörs Bylund säga:

”Vet du vem jag hatar mest? Breivik, och sedan kommer Kent Ekeroth.”

Han kallar även partikamraten Ekeroth för ett ok. När Aftonbladet konfronterar Bylund avfärdar han det som ett skämt och intygar att de två är goda vänner.

Avpixlat

Kent Ekeroth förstod tidigt att använda internet som ett forum att torgföra åsikter som ansågs politiskt inkorrekta. Det var antagligen därför han klev in och hjälpte hatsajten Politiskt Inkorrekt när dennes redaktör dog i mars 2011. Med redaktören försvann även tillträdet till de postgirokonton som använts för donationer. Kent Ekeroth ställde då sitt postgirokonto för Antiislamiseringsfonden till förfogande och när Politiskt Inkorrekt senare samma höst ombildades och blev Avpixlat följde Ekeroths konto med.

I takt med att sidan växte och dess innehåll började spridas alltmer fick också kritikerna upp ögonen för sidan vars publiceringar ett flertal gånger brutit mot såväl lagen om hets mot folkgrupp som personuppgiftslagen.

Kent Ekeroth förnekade allt samröre med sajten annat än att han lånat ut sitt konto, men när Aftonbladet kunde publicera arbetsledande citat från Ekeroth till sidans redaktion medgav han till sist att han hade visst inflytande. När skatteverket 2014 bestämde sig för att upptaxera Ekeroth med en kvarts miljon, baserat på de donationer som landade på hans konto bildade han ”Föreningen för Sverigevänliga intressen” och ställde kontot till föreningens förfogande. På hösten samma år ansökte Ekeroth genom föreningen om varumärkesskydd för Avpixlat.

Under sin tid i riksdagen har Kent Ekeroth i kronologisk ordning hunnit sitta i först justitieutskottet och senare som suppleant i näringsutskottet och fast ledamot i skatteutskottet. Kriminalpolitik har jämte invandringspolitiken varit en hjärtefråga för Ekeroth. Det är ett område som givits stort utrymme i Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson har upprepade gånger sagt att partiet 2014 ska vara lika kända för sin kriminalpolitik som invandringspolitiken.

Ekeroth har tagit stort ansvar i kriminalpolitiken och är en av riksdagens flitigaste motionsskribenter. Kanske är det också därför han var välkommen tillbaka efter den så kallade järnrörsskandalen.

Järnrörsskandalen och dess eftermäle

I november 2012 kunde tidningen Expressen publicera en film från juni 2010 då sverigedemokraterna Erik Almqvist, Christian Westling och Kent Ekeroth efter en utekväll kom ihop sig med komikern Soran Ismail. I filmen får Ismail höra hur han beter sig som en ”babbe” och att han inte är svensk. Trion hinner även kalla en ung kvinna hora samt beväpna sig med järnrör mot en förmodad angripare innan filmsekvensen är över.

Publiceringen rönte enorm uppmärksamhet och slutade med att Almqvist hoppade av och flyttade till Ungern. Westling avsade sig samtliga uppdrag och har sedan dess fört en anonym tillvaro. Ekeroth som var den som hållit i kameran lämnade sitt uppdrag som rättspolitisk och tog time-out från sin plats i riksdagen. Den varade till januari 2013, då Ekeroth återvände som suppleant i EU-nämnden och näringsutskottet.

Kent Ekeroth började under 2013 med stöd av bildombudsmannen Staffan Teste stämma de tidningar som publicerat filmen. Då filmen är gjord med Ekeroths mobiltelefon åberopar han sin upphovsrätt och har krävt summor runt 20 000 kronor. De flesta tidningar har bestridit kraven, varför fallen kommer att tas till domstol.

Järnrörsskandalen återaktualiserades något i januari 2014, då Expressen publicerade Jimmie Åkessons debattartikel ”Expressen, stoppa er hetskampanj mot SD”. Där skriver Åkesson bland annat:

”Expressen missar aldrig en chans att påminna sina läsare om att tre SD-politiker för några år sedan, omdömeslöst nog, plockade upp varsitt aluminiumrör för att eventuellt försvara sig mot en kriminell person som jagade dem beväpnad med en träpåk.”

Huruvida Åkesson menar att man alltid kan gå runt med järnrör till tänkt försvar mot en kriminell man med träpåk som eventuellt ska attackera framgår inte. Men att han lyfter händelsen i sin debattartikel kan tydas som att händelsen anses överspelad inom partiet.

Järnrörsskandalen påverkade inte stödet för partiet nämnvärt, något som förbryllade många experter. Faktum är att inga skandaler, stora som små, verkar kunna rå på Sverigedemokraternas väljarbas. I februari 2013 nådde SD sitt högsta väljarstöd någonsin med 10,2 procent, en fördubbling av de siffror de hade när de tog plats i riksdagen.

Man kan även notera att partiet vid tiden för publiceringen av järnrörsskandalen hoppade från 5,9 till som högst 8,8 procent av väljarsympatierna.

Vägen mot nästa val

Sverigedemokraterna har under sina fyra första år i riksdagen genomgått ett stålbad som inget annat parti i svensk politisk historia. Sedan partiet införde nolltolerans mot rasistiska yttranden har drygt 60 förtroendevalda Sverigedemokrater av olika anledningar uteslutits ur partiet. Partiet har granskats om och om igen av medier och politiska aktivister. Många besvärande fakta har dragits fram i ljuset, men det har inte påverkat väljarstödet nämnvärt. Snarare tvärtom, anhängarna tycker att partiet blir orättvist behandlat.

Nätet är fullt av sympatisörer som påstår sig ha slutat ta del av vad de kallar MSM, en förkortning för mainstreammedia. Istället söker de sina egna nyheter på sidor som Avpixlat med flera. Samtidigt har tonen mot partiet ändrats. Där det för fyra år sedan var självklart att tidningar nekade Sverigedemokraterna reklamplats och debattutrymme förfäktas i dag yttrandefrihet in absurdum. Ett exempel på det är när Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt underkänner det egna partiets ungdomsförbund efter att de försökt störa Sverigedemokraternas möte i Göteborg.

Medvind och motstånd

Våren 2014 blir istället året då Jimmie Åkesson möts av en månghövdad publik som demonstrativt ställer sig med ryggen mot talaren på mötena. Partiledarens utrymme i TV och tidningar är nu en självklarhet och ingen kan neka till att partiet fått upp invandringsfrågan på dagordningen, om och om igen.

I maj 2014 har Storstockholms lokaltrafik, SL, just beslutat sig för att avbryta Sverigedemokraternas kampanj i tunnelbanan. Partiet går till EU-val med affischer om att ”stoppa det organiserade tiggeriet”. Att EU inte kan lagstifta om tiggare, och att Jimmie Åkesson på direkta frågor haft svårt att förklara vilka bevis som finns för att tiggare i Sverige på något sätt organiserar sig, verkar spela mindre roll. Partiet har ändå haft med sig frågan på sin valturné. Och att SL drar in kampanjen har inte något med affischens budskap att göra. SL motiverar beslutet med att den återkommande skadegörelsen mot affischerna skapar otrygghet i tunnelbanan.

Ett val om välfärd

Sverigedemokraterna har bidragit till att förändra Sverige. De har verkat i en tid av förändring, försämring och otrygghet. En tid då många människor förlorade tron på välfärdssamhället, på skolan, på rätten till arbete, rätten till god sjukvård och att allting ordnar sig till slut.

Kanske är det anledningen till att Sverigedemokraterna vinner mark. Att de har ett väldigt enkelt svar på alla de problem människor upplever i sin vardag. Samtidigt vittnar ett tilltagande motstånd om att befolkningen har fått nog. Det rödgröna blockets opinionssiffror pekar uppåt och en majoritet av befolkningen verkar vilja byta regering. De byter gärna några hundralappar i månaden mot ökad trygghet och gemenskap. Hur det påverkar Sverigedemokraterna återstår att se.

Fakta: 

Artikeln är egentligen längre och innehåller en mängd referenser. Allt står att finna i antologin Sverigedemokraternas svarta bok, som i samarbete med Fria Tidningar kom ut 1 juli på Verbal förlag. Läs mer på sdsvarta.se.

Ett urval av motioner SD har lagt 2011–2013

2011

• Begränsande av asyl- och anhöriginvandringen.

• Minskning av utgiftsområdet migration med 3 651 608 000 kronor.

2012

• En minskning av asyl- och anhöriginvandringen med 90 procent.

• Ta bort allt stöd till mångkulturalistiska verksamheter såsom Världskulturmuséet, Mångkulturellt centrum, mångkulturkonsulenterna, litteraturstödet till böcker på invandrarspråk och bidraget till etniska organisationer.

• Redovisning av kostnader för asyl- och anhöriginvandring.

• Medborgarkrav för statsråd.

• Tiggeri och prostitution ska betraktas som oärlig försörjning och vara skäl för avvisning respektive utvisning av utländska medborgare.

2013

• Införa hårdare form av kriminalvårdsanstalt för utländska medborgare som ska utvisas eller väntar på en liknande åtgärd. Anstalterna ska vara humana men spartanska och inte slösa med standard eller rehabilitering.

• Införa återtagandeavtal med länder som får svenskt bistånd. Länderna ska skriva på ett avtal som binder länderna till att ta tillbaka flyktingar som Sverige på grund av brottslighet eller liknande inte vill ha kvar. Skriver de inte på får de inget bistånd.

• Avskaffa sametinget.

• Hemlösa utan svenskt medborgarskap ska utvisas.

• Stoppa den etniska diskrimineringen av svenskar på arbetsmarknaden.

• Förbud mot böneutrop.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2016 Göteborgs Fria