Aischylos tragedi Orestien är ett hämnddrama som när Teater Tribunalen uppförde det 2005 var sex timmar långt. I Fredrik Lundqvists regi kokar trilogin ner på dryga 1 timme och 15 minuter.

Men pjäsen är förstås inte avsedd att likna originalet särskilt mycket, även om delarna råkar heta Agamemnon, Gravoffret och Eumeniderna. Istället är det en fräck mix av Aischylos, Dallas och Lars Norén, med lika delar blod, spott, svett, skrik, sång, svek, gråt – och skratt.

För visst är det en föreställning med mycket humor, där Iron Maidens Run to the hills, fantasifulla kostymer och rapp dialog står ut som höjdpunkter. Ibland slår det nästan över i fars men bara undantagsvis, det är generellt mycket välspelat och ensemblen håller en god balans mellan ljus och mörker.

Stockholmsförorten Kärrtorp och dess tunnelbaneplattform utgör en naturlig fond och bäst är scenen i första akten (nej, "ronden" kallas det visst här) där omgivningen ofrivilligt blir del i dramat. När Agamemnon kommer hem efter Trojas fall mördas han av sin hustru Klytaimestra, som hämnd för att ha har offrat deras dotter Ifigenia. Mordet sker inför tunnelbaneresenärerna, om än på avstånd, snarare än för teaterpublikens blick. Allt vi ser är blodet som skvätter mot rutorna.

Unga Tur har förstås också en genusmedveten twist. Pjäsen ifrågasätter om övergången från matriarkat till patriarkat var en särskilt bra grej. Furiernas hämndtanke ska kanske inte stå som grund för ett samhälle, men är dagens "manliga rättvisa" så mycket bättre? Hur många krig har inte förts i rättvisans namn de senaste 2 500 åren? Den härligt förlöjligade Orestes ger upphov till många uppfriskande fniss.

Anpassad för ett ungt tempo är Vad är det för fel på Orestien? ett intensivt kraftpaket som är lagom somrigt tankeväckande och en stunds fin underhållning. Tredje akten blir för snabbt avklarad, men föreställningens täta intensitet gör ändå att man känner att det får vara nog av ränksmidande på ett tag.