Efter tio månader av kamp för att komma in i Gaza lyckas jag till slut genom en humanitär konvoj från London. Jag möter upp i Kairo. Därifrån åker vi buss genom Sinaihalvön, en militärzon med mängder av checkpoints där militären går på bussen för att kontrollera pass och bagage. En soldat har en AK-47:a slappt hängande över axeln. Pipan stöter emot benet på varje person han går förbi.

Vi anländer till Rafah Border Crossing och jag får bevittna den mest förnedrande gränsövergången i mitt liv. Hundratals palestinier står samlade runt en man som står på en stol. De som lyckas få tillstånd att passera får sitt namn uppropat av mannen, varpå han kastar ut passet i folkmassan.

Många blir av med sina pass här och råkar istället få någon annans pass. Det finns inget system. Gränskontrollen släpper igenom några hundra i månaden, av de många tusen som väntar på att gränsen ska öppna. Allt för att göra det svårare för palestinierna att röra sig fritt.

Till sist kommer jag in i Gaza och det är första dagen av ramadan. Det är tyst och lugnt. Allt är stängt. Månaden förväntas bli långtråkig. Bara en vecka senare ser jag resterna av en bil och kroppsdelar hängande från husfasaderna. Israel har inlett operation Defensive Edge.

Sedan den 11 juli befinner jag mig tillsammans med sju andra internationella aktivister på rehabiliteringssjukhuset al-Wafa. Patienterna är svårt traumatiserade. En av dem har inte ändrat ansiktsuttryck sedan jag kom hit förra veckan. Ansiktet har stelnat i ett uttryck av skräck. Om hens ansikte vore ett fotografi, kunde en tänka sig hur ett skrik av fasa kom ur den vidöppna munnen. En annan ligger och skakar och gråter av rädsla för det minsta ljud som minner om en missilattack. ”Lämna mig inte, lämna mig inte”, upprepar patienten maniskt och söker med händerna efter någon att famna.

Al-Wafa-sjukhuset i östra Gaza utsattes för fyra varningsmissiler och två explosiva missiler förra fredagen. En patient skadades. Fjärde våningen fick utrymmas. De får nu trängas i korridorerna på bottenplan, beredda på ett eventuellt försök att evakuera. Ett försök, då många inlagda inte längre har en familj som kan hämta dem. Ett försök, då andra patienter saknar hem.

De flesta behöver transporteras i sjukhussäng och alla är beroende av vård dygnet runt. Inga andra sjukhus kan ta emot dem. Alla är överfulla av svårt skadade efter Israels offensiv. Patienter flyttas från akutavdelningar runt om i Gaza till Al-Wafa för rehabilitering tidigare än vanligt, för att göra plats åt ännu värre skadade.

Vi kommer aldrig att lämna sjukhuset. Vi kommer aldrig att låta Israel demolera ett sjukhus som ger vård till civila, vanliga människor som är oskyldiga offer i en så kallad konflikt, som berör dem endast genom deras existens som palestinier. Vi blev inbjudna av den palestinska vårdpersonalen efter att sjukhuset attackerats. De vet liksom vi att omvärlden inte lyssnar på dem. Tystnaden går generationer tillbaka.

Den delen av världen som har möjlighet att stoppa Israels aggressioner lyssnar däremot på oss och våra västerländska nationaliteter. Israel tar hänsyn till våra vita kroppar. Så när vi placerar oss på ett sjukhus som har blivit attackerat måste Israel tänka om. Om sjukhusdirektören förklarar att detta är ett civilt sjukhus, så är det ett vapenlager åt Hamas. När vi säger till medierna att detta är ett civilt sjukhus, så är det ett civilt sjukhus.

De senaste dödsfallen i offensiven mot Gaza är fyra barn mellan 9 och 11 år. De gick på stranden utanför Roots, ett populärt hotell för internationella journalister. ”Barnen lekte med varandra på stranden när en attack från den israeliska sjömilitären riktades mot dem. Ett barn avled direkt, medan de andra försökte springa därifrån. Då kom en till, en direktträff på de tre barn som försökte fly”, berättar en fotograf för ABC News som bevittnade händelsen.

Från massakerns start till torsdag morgon har 230 människor mördats och 1 550 skadats. Hittills har en israel dött, av en raket, när han delade ut godis till militären längs norra gränsen. 80 procent av alla dödsoffer är civila och majoriteten av alla skadade är barn, enligt FN:s hjälporganisation UNRWA.

I tisdags bombade Israel inrikesministeriet. Där befann sig också mitt pass. Jag hann inte få tillstånd att stanna eftersom alla myndigheter stängde, så nu befinner jag mig i Gaza illegalt, utan dokument. Enligt UD kommer det att bli problematiskt för mig att komma ut. Jag skrattade åt dem på där naiva västerländska sättet, van att saker och ting ordnar sig, och sa att de får ge mig ett palestinskt pass.

Jag sitter nu i en ambulans och skriver detta, på väg tillbaka till sjukhuset efter att ha sovit några timmar hemma. Efter mitt tolvtimmarspass väntar en fantastisk middag, Iftar, brytandet av fastan, hos en vän. För trots krig går livet gå vidare.