”Efter ett tag börjar man tro på vad de säger” | Göteborgs Fria
Göteborgs Fria

”Efter ett tag börjar man tro på vad de säger”

”Transfobin och oförståelsen jag mött inom psykvården är bland det värsta jag gått igenom”, skriver Erik, 26 år.

Redan när jag var 16–17 år hade jag kontakt med BUP och sa till dem att jag kände mig mer bekväm som kille, men fick det bortviftat med att ”jag inte visste vem jag var” och jag fick en felaktig diagnos, personlighetsstörning. Denna syn har genomsyrat hela min kontakt med psykvården. Efter ett tag så börjar man tro på vad de säger. Vet jag vem jag är? Är jag verkligen transsexuell, eller inbillar jag mig?

Jag blev aldrig kallad det namn jag ville ha. Ingen sa någonsin rätt pronomen, han. I mina journaler står det att jag är en ”kvinna som har lite identitetsproblematik och är osäker på vem hon är”.

Aldrig någonsin har jag varit osäker på vem jag är.

När jag var 22 år fick jag en remiss till ett bedömningssamtal gällande könsutredning. Läkaren där frågade mig ingående om mitt sexliv, vilka personer jag har sex med och hur jag gör när jag har sex. Men hon kunde inte svara på frågor om hur jag gör för att byta namn. Hon talade om mig som ”hon”, använde födelsenamnet som jag sa att jag inte ville bli kallad.

Ett år senare var nästa möte. Då hade jag bytt namn, men läkaren kallade mig fortfarande för mitt gamla namn.

Det skulle dröja ytterligare två och ett halvt år innan jag blev kallad på nästa möte, och jag kunde själv inte snabba upp processen, eller ens kontakta dem. Jag tampades med självmordstankar, och en depression som bara blev värre och värre.

Efter lite mer än tre år fick jag äntligen träffa en kurator. Hon frågade om mina underkläder, och annat som är otroligt irrelevant.

Precis innan det mötet så hade jag börjat självmedicinera med hormoner. Det var inget val ifrån min sida längre, det var ett sätt att överleva. Hade jag inte gjort det, hade jag inte suttit och skrivit det här i dag. Jag är väl medveten om hälsoriskerna och att det är olagligt, men det var inte ens ett val. När jag sa till kuratorn att jag hade börjat självmedicinera hormoner blev hon defensiv och arg, kallade det oansvarigt, att det är olagligt etcetera.

För lite mindre än en månad sedan satte min utredning igång, alltså tre och ett halvt år sedan mitt första möte. Jag har levt som mitt ”önskade kön” i nästan fem år och jag önskar inget annat än att kunna få den medicinska behandling jag behöver och kunna byta mitt juridiska kön.

Jag har inte anmält något ännu för att jag inte fått en diagnos än, och det kommer bli ännu svårare för mig att få min utredning klar om jag anmäler, jag vill inte att de på något sätt ska tycka illa om mig.

En annan anledning är att det inte kommer hända något. Dessutom har jag inte ork att sätta igång ännu en karusell, men när allt det här är över och jag fått byta juridiskt kön och hela biten (förhoppningsvis om några år) kommer jag definitivt anmäla. Även om det inte händer något.

Transfobin och oförståelsen jag mött inom psykvården är något av det värsta jag gått igenom i hela mitt liv, och då har jag gått igenom ganska mycket skit genom åren. Det ska inte behövas några specialkurser eller utbildning för att handskas med transpersoner, det behövs bara sunt förnuft och respekt.

Fokusfrågor

Rekommenderade artiklar

Patienter vittnar om kränkningar i vården

Förra veckan anmäldes Västra Götalandsregionen för diskriminering av en patient som är transperson. Det är ingen unik händelse. Få anmäler, men GFT har haft kontakt med flera transpersoner som vittnar om kränkningar – och som kräver att alla patienter får ett värdigt bemötande.

© 2019 Göteborgs Fria