– Aktivister utsätter sig ofta frivilligt för stressande och psykiskt påfrestande situationer, ofta under tidspress, och vid sidan av jobb eller andra sätt att försörja sig, säger Erik Mägi, aktivist som bland annat är engagerad i Fara aktivist support.

Därför håller Fara workshops för aktivistgrupper ur bland annat asyl-, miljö- och queerrörelsen om hur de kan jobba med emotionellt stöd och hållbarhet.

Fara grundades för att ta hand om aktivister på klimattoppmötet i Köpenhamn, men sedan har arbetet handlat om långsiktig aktivism i allmänhet. Erik Mägi och de andra i Fara såg hur aktivister drabbades av utbrändhet och att många därför endast kunde vara aktiva i ungefär en tioårsperiod mellan de var 20–30 år.

– Folk droppade ut efter att de fyllt 30, en anledning är väl att man arbetar ut sig och att vi var dåliga på att ta hand om varandra. Det finns en machokultur som handlar om att man ska bita ihop, göra jobbiga saker och härda sig själv, hellre än att lära sig prata om hur det känns.

Det är den kulturen som Fara vill ändra på.

– Vi har blivit bemötta förvånansvärt positivt, även i grupper där jag haft fördomar om att det funnits en machokultur. I en sådan grupp mötte jag en snubbe som sa att han längtat efter en sådan här workshop och att sitta ner och prata om de här frågorna i 10–20 år, säger Erik Mägi.

Vad är det för upplevelser som aktivister berättar om under era workshops?

– Det är vanligt med oprovocerad polisbrutalitet, att man varit med i en fredlig manifestation och hamnat i ett sammanhang där polisen varit brutal. Det är både läskigt för att det är våldsamt och för att man får sig en tilltrosknäck. Många säger att allt känns hopplöst och maktlöst ”om till och med polisen är emot oss”, säger Erik Mägi.

En annan upplevelse som en del behöver bearbeta är att själva ha utsatts för fysiskt våld och att det kan ge konsekvensen att man inte vågar vara i sammanhang med mycket människor.

– Men det mest förekommande problemet är inte sådana enstaka händelser, utan att den allmänt höga stressnivån – tillsammans med få möjligheter att ventilera – gör att många drabbas av utbrändhet.

Anders Rundberg, också aktiv i Fara, säger att ett vanligt förekommande tecken på utbrändhet hos aktivister är ”alla är dumma i huvudet”-syndromet, en plötslig upplevelse av att ens kamrater i gruppen börjar bete sig konstigt.

– Det är ett tecken på överansträngning eller utbrändhet, och det är dags att ta hand om sig själv, säger Anders Rundberg.

Trots att aktivister utsätts för många tuffa situationer får de inget särskilt stöd från samhället. Erik Mägi jämför med att yrkesarbetare som utsätts för svåra situationer eller människor i nöd ibland erbjuds samtal med kurator eller psykolog, vilket inte ideellt arbetande aktivister får.

– Vi brukar också jämföra med diskoteksbranden i Göteborg 1998, då drogs det igång ett massivt stöd med insatser med präster och andra. Samhället har fattat att man behöver hjälp när sådant händer. Men efter EU-toppmötet i Göteborg 2001, när massa personer från olika läger blev golvade både psykiskt och fysiskt fanns inte det något sådant stöd.

Därför är det viktigt att aktivister tar hand om varandra.

Anders Rundberg påpekar att känslor kommer till uttryck vare sig man vill eller inte.

– Att ta hand om sina känslor i samband med aktivism är inget val, frågan är inte om utan hur känslorna kommer fram.

Ett exempel är en person som berättade under en workshop att hen söp sig full och pratade om sina upplevelser på krogen, eftersom hen inte hade något annat forum.

– Det är bättre att prata i trygga sammanhang, säger Erik Mägi. Vi som jobbar för ett bättre samhälle tar upp stora, avgörande saker för mänskligheten. Det är viktigt att vi gör det i ett sammanhang där vi tar hand om varandra hela tiden och inte bara när någon kraschar.