Ta våldet mot våra kroppar på allvar | Göteborgs Fria
Maimuna Abdullahi

Debatt


Maimuna Abdullahi
  • Instagram-kontot #Muslimskkvinna belyser vardagen för muslimska kvinnor i Sverige.
Göteborgs Fria

Ta våldet mot våra kroppar på allvar

”Grupper som systematiskt blir utsatta för stigmatisering och våld måste erbjudas social trygghet och jämlikhet.”

– Har du sett instagramkontot ”#muslimskkvinna”, frågar min vän.

– Nope. Vad är det för nåt?

– Muslimska kvinnor beskriver sina upplevelser av hur det är att vara en muslimsk kvinna i Sverige

– Ok…

– Alltså… man skickar typ in sina erfarenheter av bland annat rasism och diskriminering

– Vad skriver folk?

Utsagorna bekräftar det som avhandlats inom forskningen, men även i det muslimska civilsamhället i flera år; att de förhandsgivna problemformuleringar och föreställningar om svenskmuslimska kvinnor får reella konskevenser. Berättelserna speglar erfarenheter av kategorisering, stigmatisering samt fysiskt men också symboliskt våld. Verklighetsskildringar av social otrygghet och ojämlikhet. Erfarenheter av rasism och diskriminering.

En vecka efter att #muslimskkvinna-kontot blivit känt för mig, vaknade jag till nyheten om att ytterligare ett rasistisk och sexistiskt brott ägt rum. Jaian fick sin slöja avdragen av en, för henne, okänd man i en butik mitt på dagen i Karlskrona. Ingen ingrep.

För ett par år sedan, genomförde www.hatbrott.se, en undersökning vars övergripande syfte var att bidra med kunskap om hatbrott mot muslimer. I undersökningen framkom att 70 procent av de drabbade av hatbrott med islamofobiska motiv var unga kvinnor med slöja.

Jag undrar vad det är som gör att våldet mot våra kroppar inte tas på större allvar? Varför ingripandet uteblir? Varför jag inte sett röken av seriös politik utformad för att säkerställa vår säkerhet? I diskursen om våldet mot svenskmuslimska kvinnor, har narrativ om att vi enbart är offer för förövare som ser ut som oss, tydligen blivit den enda gångbara erfarenheten. Den enda skildringen som uppenbarligen betraktas värdig att utforma politik kring. Som om det bara kan finnas en sann bild. Som om utsatthet vore ett nollsummespel.

Vad våra kroppar symboliserar har kommit att bli oupplösligt förbundet med enbart vissa politiska frågor. De har tagits till förfogande för att betrakta, peka på, beskriva, prata om, prata till, erövra, klä av och åtgärda. Oavsett om våldet mot muslimska kvinnor sker i Paris, Quebec eller Karlskrona har budskapet aldrig varit tydligare: min kropp tillhör inte mig. I detta nollsummespel har vår rätt till säkerhet, i egenskap av människor, försummats.

Patologiseringen av den muslimska kvinnans kropp måste tas på allvar. Grupper som systematiskt blir föremål för missaktning, stigmatisering och våld, måste erbjudas konkreta möjligheter till social trygghet och jämlikhet. Staten är ytterst ansvarig för vår säkerhet. Det är förargelseväckande att ”våra röster” enbart är intressanta när de speglar förhandsgivna problemformuleringar. Formuleringar som resulterar i att frågor om vår trygghet villkoras och att vissa av våra specifika rättviseanspråk avpolitiseras.

Det lär bara vara en tidsfråga innan vi läser att ytterligare ett vidrigt, rasistiskt och sexistiskt övergrepp mot en muslimsk kvinna ägt rum. Och att ingen ingrep.

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Är public service-anställda bättre på att googla?

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar.Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon de Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Sargon de Basso är av åsikten att berörda mediekanaler fyller en viktig funktion eftersom han anser att de är de enda som har någorlunda hederlighet och ansvarskänsla. Här delar Jens Ganman med sig av varför han snarare tycker att de statligt stödda mediebolagen helt har spelat ut sin roll.

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2020 Göteborgs Fria