Skuldekonomins onda cirkel | Göteborgs Fria
Per Björklund

Fördjupning


Kulturessä

  • Protesterna mot avregleringar och nedskärningar fortsätter i Grekland, som här i Thessaloniki för några veckor sedan.
Fria Tidningen

Skuldekonomins onda cirkel

Nyliberalismens seger har gjort välfärdsstaten till en skuldstat. Per Björklund har läst den tyske sociologen Wolfgang Streeck som menar att vi nu står inför ett avgörande val: att stärka den nationella demokratin eller gå mot en kapitalism helt befriad från demokratins begränsningar.

Otaliga böcker har skrivits om den globala finanskrisens orsaker och följder. Det saknas inte pedagogiska skildringar för den som vill förstå hur bostadsbubblan i USA växte fram, hur nya komplexa finansiella instrument spred dolda risker i det globala systemet eller hur eurozonens obalanser spädde på enorma spekulationsbubblor i länder som Irland och Portugal.

Det saknas inte heller svidande uppgörelser med nyliberalismens förödande övertro på den oreglerade marknaden. Mer sällsynt är trovärdiga förklaringar av hur denna enögda ekonomiska doktrin inom loppet av något årtionde kunde erövra det ideologiska herraväldet i stora delar av världen. Den tyske sociologen Wolfgang Streecks Köpt tid. Den demokratiska kapitalismens uppskjutna kris (Daidalos), som nyligen kom ut på svenska, hör till undantagen.

Den röda tråden i Streecks bok är spänningen mellan demokrati – uppfattad som medborgarnas ingripande i ekonomin – och kapitalism – rätten till privat ägande av produktionsmedlen. En motsättning som under en kort historisk period efter andra världskriget förmodades ha upplösts av välfärdsstaten, men som från 70-talet och framåt gjort sig påmind med växande kraft.

Wolfgang Streeck tar sin utgångspunkt i det sena 60-talets föreställningar om senkapitalismen, en historisk fas där staterna med hjälp av keynesiansk konjunkturpolitik förmodades ha utplånat de tidigare återkommande kriserna. Inte minst inom Frankfurtskolan utvecklades idén att kapitalismen inte längre hotades av en materiell kris utan av en kommande legitimitetskris. Efter att ha fått sina materiella behov tillgodosedda skulle den arbetande befolkningen istället göra uppror mot löneslaveriets monotoni och konsumtionssamhällets konformism.

En legitimitetskris inträffade verkligen, menar Streeck. Men snarare än arbetarna var det kapitalet som först tappade förtroende för efterkrigstidens system, och revolterade mot staternas växande ingrepp i ekonomin. Under press från såväl höjda skatter som höga löneanspråk – uppmuntrade av den fulla sysselsättningen – svarade kapitalet med investeringsstrejker och kapitalflykt. För staterna blev välfärdens fortsatta expansion allt svårare att finansiera, samtidigt som sjunkande tillväxt och växande arbetslöshet ledde till växande kostnader för de åtaganden som redan gjorts i form av generösa sociala trygghetssystem.

Svaret på den demokratiska kapitalismens allvarliga kris blev nyliberalismen. En dramatisk omdaning ledd inte så mycket av påkostade idelogiska kampanjer från näringslivets sida, som av de politiska makthavarnas försök att överbrygga klyftan mellan befolkningens förväntningar på utökad välfärd å ena sidan, och kapitalets motstånd mot långtgående omfördelning å den andra. Inledningsvis genom expansiv penningpolitik och inflation, som skapade en ”monetär illusion av tillväxt”. Därefter genom växande budgetunderskott och skuldsättning – först offentlig, sedan privat.

Den avreglering av finansmarknader och internationella kapitalrörelser som kännetecknade den tidiga nyliberala epoken drevs i själva verket, enligt Wolfgang Streeck, till stor del av staternas behov. Bara en internationaliserad finansmarknad kunde tillgodose de växande lånebehoven hos de stora industrinationerna, med USA i spetsen. På samma sätt finns ett direkt samband mellan den allt skevare fördelningen av välståndet och staternas skuldsättning.

Välbärgade befolkningsskikt har varit dubbla vinnare i den nyliberala erans ofta ofinansierade skattesänkningar, eftersom de både fått mer i plånboken och en säker placering i form av utlåning till staten. För de förmögna är det, borgerlighetens fokus på ”ordning och reda” i statsfinanserna till trots, uppenbart bättre om statens utgifter finansieras med räntebärande lån snarare än av skatter. Åtminstone så länge det inte råder några tvivel om statens förmåga att betala tillbaka.

Just sådana tvivel ledde till den nyliberala strukturomvandlingens nästa fas: konsolideringsfasen. I land efter land drev man igenom nedskärningar av välfärden som tidigare varit politiskt omöjliga. Detta under hotet om en statsfinansiell kris och moraliska förmaningar om att inte ”vältra kostnaderna på framtida generationer”.

Men trots utgiftstak och nedskärningar var skuldsättningens tid inte över. Tvärtom motverkades åtstramningens hämmande effekter på tillväxt och konsumtion med hjälp av en expanderad lånefinansierad privat konsumtion, möjlig bara tack vare fortsatta avregleringar av kreditmarknaderna och låga räntor. I en lång rad länder – Sverige är inget undantag – har hushållens skuldbörda skjutit i höjden i samma takt som den offentliga skulden mödosamt och smärtsamt pressats ned. Lånefinansierad konsumtion och bostadens stigande värde gjorde det i sin tur lättare för röststarka grupper att bortse från de gapande hålen i finansieringen av den offentliga välfärden.

Välfärdsstatens omvandling till skuldstat har dock bara skjutit upp den demokratiska kapitalismens kris, utan att undanröja dess grundläggande orsaker. Den har också fått dramatiska konsekvenser för demokratin, i takt med att statens borgenärer fått juridiska rättigheter som allt oftare övertrumfar medborgarnas inflytande. Denna tendens har förstärkts i den globala finanskrisens spår, där borgenärers intressen snarare än medborgarnas önskemål har dikterat krispolitikens utformning.

Samtidigt har finanskrisens verkliga aktörer dolts bakom en fantasikonstruktion: en värld av nationer med enhetliga intressen. I dagens Europa formuleras skuldpolitiken följaktligen allt oftare i ”nationalistiska begrepp med stor demagogisk potential”, menar Streeck. Såväl grekiska nazister som finska högerpopulister framställer det egna folket som oskyldiga offer för en kris framkallad av oansvariga utlänningar. Men samma logik främjas också av politiker djupt rotade i den svenska mittfåran, liksom av journalister som SR:s ekonomikorrespondent Staffan Sonning som ogenerat pekade ut Grekland som ”landet som orsakade eurokrisen” när landet tog över ordförandeklubban i början av året.

Att de olika staterna rent teoretiskt skulle vinna mycket på att göra gemensam sak mot finansmarknaderna betyder inte per automatik att de kommer att agera tillsammans, eftersom deras utgångspunkt och position i systemet skiljer sig alltför mycket åt. Vissa länder kan rentav bli krisens vinnare på kort sikt, när det globala överskottskapitalet söker sig till relativt stabila länder och pressar ner deras låneräntor. De överstatliga institutioner som kunde ha använts som en motvikt mot marknaden har istället blivit ett redskap för att ytterligare disciplinera de ”oansvariga” länder som väckt finansmarknadernas vrede – ett beteende som gått ut över oskyldiga, ”skötsamma” länder.

Om finanskrisen och i förlängningen eurokrisen är den hittills allvarligaste manifestationen av en pågående, men uppskjuten, kris som inleddes på 70-talet blir det också lättare att förstå varför såväl dagens makthavare som flertalet av deras kritiker haft så svårt att formulera en trovärdig lösning.

Wolfgang Streeck menar att utvecklingen ställer oss inför ett avgörande val: antingen en kapitalism befriad från demokratins begränsningar och ett samhälle där politiska institutioner allt mer töms på sitt innehåll, med andra ord nyliberalismens slutliga seger. Eller en demokrati som befriats från den begränsande kapitalismen, åtminstone ”så som vi känner den”. Vägen dit går enligt Streeck via ett återupprättande av den nationella demokratin, ett argument som uppenbarligen riktas mot de av hans landsmän som krampaktigt håller fast vid den europeiska integrationen som den sista försvarslinjen mot de globala marknadskrafternas hotande kaos.

Streeck menar att en starkare politisk union i Europa under dagens förutsättningar bara skulle ”spela den sociala ingenjörskonstens självreglerande globala marknadskapitalism i händerna”. Det är säkert sant. Men hans stridsrop för ett återupprättande av den nationella demokratin är samtidigt motsägelsefullt. Om motsättningen mellan kapitalets intressen och medborgarnas förväntningar om social rättvisa och demokratisering av den ekonomiska sfären inte gick att överbrygga inom nationalstatens ram efter efterkrigstidens gyllene kvartssekel av obruten tillväxt, varför skulle det då vara möjligt i dag, efter decennier av globalisering, växande ojämlikhet och koncentration av den ekonomiska makten i händerna på ett fåtal?

Den frågan lämnas obesvarad i Streecks bok. Detsamma gäller den centrala frågan om det egentligen fanns några alternativ till de senaste 40 årens nyliberala omdaning, åtminstone inom ramen för det rådande ekonomiska systemet. Trots det, eller kanske snarare just på grund av att den väcker den sortens frågor, kan Streecks bidrag bli en viktig referenspunkt i diskussionen om krisens strukturella orsaker, och de möjliga vägarna framåt.

Fakta: 

Wolfgang Streeck

• Född 1946, sociolog vid Max Planck-institutet för samhällsstudier i Köln.

• Streecks forskning handlar om spänningen mellan demokrati och kapitalism.

• Köpt tid: Den demokratiska kapitalismens uppskjutna kris (Daidalos, 2013) är den första boken av Streeck som ges ut på svenska.

• Boken tar sin utgångspunkt i och kritiserar de teorier om ”senkapitalismen” som utvecklades av Frankfurtskolans Theodor W. Adorno, Jürgen Habermas och Claus Offe, akademiker som på olika sätt utvecklade den traditionella marxismen.

Rekommenderade artiklar

Därför är vi fångar i skuldberget

I dag lånar bankerna ut pengar som aldrig förr till bostadsköp. Svenska hushålls skulder är nu över 90 procent av BNP. Men vad händer då om bostadsbubblan spricker och priserna rasar?

Fria.Nu

© 2019 Göteborgs Fria