Vi är tolv personer som sitter längs väggarna i ett rum på Dramaten, alla med hörlurar, och väntar. Plötsligt hörs musik, sedan en kvinnlig röst som berättar att hon gjort inspelningar av sig själv, medveten om att hon kommer att glömma vad hon berättar. Sedan uppmanas vi att själva minnas senaste gången vi gick till affären, senaste gången vi pratade i telefon.

Eller är det verkligen vi som hör det? Kanske är det bara jag. När rösten i hörlurarna börjar ge instruktioner inser jag nämligen att vi uppmanas att göra olika saker. Jag ombeds att ställa mig upp medan de andra sitter kvar. När jag följer rösten ut ur rummet faller de andra in i ledet bakom mig.

I shall not be entirely forgotten är en föreställning där publikens agerande är en del av handlingen.

– Vi kallar det för en koreograferad ljudteater. Man blir guidad, men det är ingen historisk berättelse om den här platsen, säger Jens Nielsen, som tillsammans med Tomas Rajnai utgör Osynliga teatern, som står bakom verket.

Under arbetet med ljudteatern började Jens Nielsen och Tomas Rajnai med att bekanta sig med Dramatens lokaler, filma tänkta vägar där gruppen av deltagare skulle kunna gå och att intervjua ett stort antal människor som jobbar på Dramaten. Intervjuerna blev råmaterial till en berättelse som har en viss koppling till själva huset. I fokus står minnet.

– Vi tänker att man dels ska bli medveten om sin kropp, hur man rör sig och tänker, och också att man blir nästan omedveten om sin kropp, att det är någon annan som styr en. Sedan finns det även moment av meditation. Vi vill skapa någon form av drömsituation, där man inte är riktigt medveten om vad som händer och pågår i den här världen, säger Jens Nielsen.

– Efter ett tag tror jag att man kanske kommer in i något slags hypnosliknande tillstånd som gör att om man vågar släppa kontrollen och vågar lita på rösten kan det bli väldigt behagligt. Verkligheten sammanfaller med ens fantasi och drömmar, säger Tomas Rajnai.

Medan Tomas Rajnai och Jens Nielsen betonar dröm, fantasi och meditation upplever jag under föreställningen något som skulle kunna liknas vid ett uppvaknande. I I shall not be entirely forgotten tvingas man att interagera med andra människor, främlingar, ibland på ett ganska intimt sätt, och man får ofta en förhöjd medvetenhet om både visuella intryck och ljud.

– När man har kommit in i den här dvalan tänker jag att det upplevs som att sinnena förstärks. Vi filtrerar bort onödiga ljud och punktmarkerar andra, på så sätt skapar vi en slags förhöjning av sinnena, säger Tomas Rajnai.

Både Tomas Rajnai och Jens Nielsen ser interaktionen mellan människor som en central del av föreställningen.

– Vår tanke är att människor kommer hit som främlingar och går härifrån som några som har gått igenom något tillsammans. Vi hoppas att vår publik sakta mediteras in i ett tillstånd eller en värld där nya regler gäller. Det är svårt att släppa kontrollen, men det kan vara skönt också, säger Jens Nielsen.

– I samhället i stort byggs det upp skrämmande höga murar och blir längre och längre avstånd mellan människor. Det är sällan man faktiskt upplever en aktiv handling tillsammans med en främling. Man kanske befinner sig i samma rum, men det är sällan man tvingas interagera med någon. Jag tror det är väldigt viktigt att våga det, och i det här verket är det en stor del, att komma varandra nära, att se att det inte är så farligt, att våga lita på en främling, säger Tomas Rajnai.