”Jag fick kämpa så jag grät för att få jobba” | Göteborgs Fria

Debatt


Viktoria Andersson
  • Viktoria Andersson på jobbet på Mamas retro.
Göteborgs Fria

”Jag fick kämpa så jag grät för att få jobba”

Viktoria Andersson skriver om diskrimineringen på arbetsmarknaden och hur hon fick kämpa för att få jobba. 

Många som har en funktionsnedsättning blir nekade att ha assistans på sitt vanliga jobb, jag var en av dem, tills jag fick nog!

Sanningen är att samhället inte ser ut som det borde göra, personers liv värderas olika och är du en person med funktionsnedsättning så finns det inte en chans att du ska få arbeta som en vanlig Svensson utan du ska placeras ut på en daglig verksamhet eftersom du inte följer samhällets normer.

Vilsen och drömmandes om att en dag få känna mig normal, kastades jag runt på de olika aktiviteterna som de olika verksamheterna hade. Jag kände mig mer eller mindre som ett barn vars assistenter fick agera som föräldrar som lämnar sitt barn på förskolan.

Jag tröttnade. Tröttnade på att hela tiden få tampas med Försäkringskassan, kommunen och alla andra som ska bestämma var jag ska vara.

”Hallå? Jag vill bestämma själv vad jag vill jobba med…”

Jag trodde jag drömde. Efter många möten och tjat fick vi igenom att jag skulle få börja jobba på Mamas retro-butiken i centrala Göteborg. Problemet var ju att det var i fel stadsdel som kommunen ansåg att jag tillhörde, men efter lite lirkande gick min dröm i uppfyllelse!

Jag skulle få ta med mina egna assistenter till mitt nya jobb som låg i fel stadsdel, jag fick äntligen känna mig som en i mängden.

Skam den som ger sig, jag fick drömjobbet jag ville ha och det är verkligen något att skryta med. Jag fick kämpa så jag grät i flera månader och jag och alla runt omkring mig tyckte det kändes hopplöst. Tack vare mina konsulter och alla som var på mötet, fick jag äntligen mitt jobb.

Jag blev anställd efter på 100 procent efter avklarad praktik. Då grät jag av lycka, men samtidigt kände jag mig förvånad. ”Viktoria hade fått jobb”.

Det är en rättighet för alla att få jobba var man vill. Jag tycker det är galet och rent ut sagt för jävligt att vi behöver kämpa medan alla andra kan välja och vraka bland de jobb som finns. Ekonomin för oss är som att vi bara vore en fluga som inte förstår. Men alla är lika mycket värda fast samhällets resurser inte räcker till.

Det är både för och nackdelar med aktivitetersättning på grund av att jag inte kan jobba på ett ”normalt arbete” för min funktionsnedsättning. Det är ingen stor summa som man får in men det är något. Men nackdelen med att ha aktivitetsersättning är att det är många av oss som är värda en riktig lön eftersom vi jobbar på ett vanligt jobb och det är dåligt tycker jag. Man ska väl ha samma rättigheter?

Det finns hur många olika funktionsnedsättningar som helst och jag är en av de som det syns på. Men jag har bara problem med kroppen – huvudet sitter där det ska. Jag är begåvad och klarar av ett vanligt arbete. Jag tycker att jag har rätt till att arbeta som vilken människa som helst. Men man måste ju självklart förstå att det inte kan gälla alla, eftersom problemet inte alltid bara sitter i kroppen. Alla är såklart unika på sitt sätt och klarar av olika situationer och jobb. Det som passar just mig, kanske inte passar alla andra.

Jag vågade säga nej tills det var nog och det är jag så stolt över. De behandlade mig som skit. Behandlade mig som ett barn, som att jag inte räckte till någonstans. Jag är stolt över hur jag lyckades med min kamp.

Annons

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Dödandet måste få ett slut

Under tisdagen manifesterade vi i Djurrättsalliansen utanför Dalsjöfors slakteri med anledning av internationella vegandagen. Vi ville uppmärksamma att det varje år dödas 100 miljoner landlevande djur bara i Sverige. Detta motsvarar 274 000 djur om dagen, ett dödande som måste få ett slut.

© 2016 Göteborgs Fria