Recension


Teater
Sparvel
Manus & regi Anders Friberg Var Teater Tamauer, Hagateatern Spelas till den 16 april

  • Intensivt och inkännande i teater Tamauers uppsättning av Sparvel.
Göteborgs Fria

Sparvel ställer sig på barnets sida

Det är lätt att känna igen sig i Sparvels värld. De vuxna tycker att hon pratar för mycket, att hon ”stör” med sitt pladder och det Sparvel tycker är viktigt förminskas och bagatelliseras. Eller som Sparvel själv konstaterar i den nya föreställningen på teater Tamauer: ”Nästan allt jag tycker är fint tycker vuxna bara är skräp…”

Barbro Lindgren, författare till böckerna om Sparvel som pjäsen bygger på, minns med stor träffsäkerhet hur det är att vara barn. Sara Klingvalls tolkning av Sparvel är på samma gång intensiv och inkännande som nyfiken och klartänkt, precis som barnet i boken.

Jan Ericsons rolltolkningar lockar till många skratt, både bland den yngre och den äldre publiken. Han briljerar med sin mimik i gestaltningen av de många olika roller han spelar.

Könsroller är medvetet utsuddade. Föräldern ”Mappa” har ett feminint uttryck, men spelas av en man, utan att det görs till en speciell sak i föreställningen. En icke-normativ syn på kön och könsroller är inget som automatiskt finns i större utsträckning hos unga utan något vi ständigt behöver arbeta oss fram till, även hos den nya ”oförstörda” generationen.

”Man kan dö, det var något nytt” konstaterar Sparvel när frågor kring döden dyker upp. Sociala normer vänds och vrids på. ”Du ska nog inte umgås med barnfarbrorn ändå”, tycker de vuxna om Sparvels val av lekkompis: en farbror som bryter mot vuxenvärldens normer kring hur en ska bete sig och som också har ett bagage av liv på institution med sig. Helt plötsligt är barnfarbrorn borta utan att förklaringar ges till Sparvel. Barnet anses inte viktigt nog att få del av informationen om var vännen tog vägen.

För mig som vuxen känns mycket igen från min egen barndom och föreställningen väcker tankar kring mig som förälder, vuxenrollen och hur väl jag respekterar barns tankar, åsikter och viljor.

Tre barn, mina medrecensenter, mindes efteråt de provocerande delarna i föreställningen som de allra starkaste ”De åt stenar!?”, ”Varför eldade Sparvel?” och den springande punkten: ”Varför bråkade de vuxna med Sparvel?”

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Jeanne d'Arc med kopplingar till samtiden

Recension

Medeltiden har nått Göteborg. Jeanne d'Arc på Backa teater bygger på protokoll från rättegången då det franska helgonet dömdes till döden.

Göteborgs Fria

Monolog som känns in i märgen

Recension

Allt som blev kvar handlar om ett brutet löfte. Ett löfte livet gett en liten pojke om att allt skulle vara för evigt. "Berörande och roande", tycker Evelina Ivarsson.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu