Destruktiv segregation i Bosnien | Göteborgs Fria

Recension


Litteratur
I Bosnien finns inga raka vägar
Text Marina Ferhatovic Foto Adam Haglund Research Emma Jönsson Förlag Apelöga

  • I Bosnien finns inga raka vägar, av Marina Ferhatovic, Adam Haglund och Emma Jönsson.
Göteborgs Fria

Destruktiv segregation i Bosnien

Kriget i Bosnien på 1990-talet är över sedan nästan tjugo år tillbaka, men konflikterna lever kvar. I reportageboken I Bosnien finns inga raka vägar – En reportageresa genom ett ungt land intervjuas ett tjugotal personer som alla har sin historia att berätta om det land som i vardagligt tal kallas Bosnien, men som i verkligheten är långt i från en enad front. Landet tampas med problematik kring uppdelningar av politiska, religiösa och etniska skäl. Reportageresan som gjorts av Marina Ferhatovic, Adam Haglund och Emma Jönsson börjar i huvudstaden Sarajevo och tar läsaren med på besök i sju städer av varierande storlek och med olika ståndpunkter i den konflikt som fortfarande präglar landet. Ett par avstickare finns där bokens skapare riktar lampan mot aspekter som sport, musik och feminism.

De olika tillhörigheterna till trots är de flesta som intervjuats ändå enade i en sak. I Bosnien pågår en destruktiv segregation som hindrar landet från att gå vidare. Det berättas om barn som lär sig nationalistiska ramsor utan att veta vad det handlar om och om det kontroversiella i att dela sitt liv med någon från en annan folkgrupp. Att leva sida vid sida är önskvärt, men komplicerat. Det berättas också om en korrupt politik. Landet har på flera sätt backat i utvecklingen sedan kriget, men intervjupersonerna själva står för hoppet. De allra flesta är ändå optimistiska, om än blygsamt. De drömmer om en tillvaro där nationalitet, religiös tillhörighet eller etnicitet inte spelar roll. De drömmer om en statsskick de kan känna förtroende för.

I Bosnien finns inga gränser är en upplysande bok. Den berättar historien om ett land som vi i Sverige har en nästintill pinsamt låg kunskap om med tanke på att vi som land faktiskt tog emot över 60 000 bosniska flyktingar de där åren under 1990-talet. För mig och min okunnighet på området är första sidans lexikon ovärderlig. Dit kan jag gå tillbaka för att påminna mig själv om landets folkgrupper, politiska tillstånd och regioner när helst minnet sviker eller förvirringen blir för stor. Hela boken är en viktig dokumentation att återvända till, bläddra i emellanåt för att inte låta denna nya kunskap och förståelse gå förlorad.

I Bosnien finns inga raka vägar låter kanske tung, men med sina pedagogiska inslag, vackra bilder och sitt raka språk blir läsningen lättsam, om än fortfarande lika angelägen i sin tematik. Det som möjligtvis saknas är en spridning bland de intervjuade Många är unga, akademiska och pålästa. De kan tala för sig och är bestämda i sina åsikter. Hur låter rösterna hos de som inte orkat engagera sig? De som inte kunnat vara sin egen lyckas smed. Oavsett så är det en skildring av människor som växt upp i krigets efterdyningar med allt vad det innebär av segregation, depression och korruption. Det är deras verklighet, för flera av dem den enda de levt i, men de har tröttnat på den och de blickar framåt.

Rekommenderade artiklar

Många poänger i Pojkarna

Recension

Rik föreställning där alla har möjlighet till identifikation, skriver Kristin Ödlund om Pojkarna.

Barnbok som inspirerar

Recension

Barnbok som inspirerar till att skapa egna sagoberättelser, skriver Tobias Magnusson om Bättre än världens bästa bok.

© 2019 Göteborgs Fria