Ett femme-inistiskt skamgrepp om internationella kvinnodagen | Göteborgs Fria

Fördjupning


Ulrika Dahl
  • Skamgrepp ges ut av Leopard förlag.
Göteborgs Fria

Ett femme-inistiskt skamgrepp om internationella kvinnodagen

Läs utdraget ur Ulrika Dahls hyllade bok Skamgrepp.

Frågan om vem som är en kvinna och vem och vad som utgör feminismens subjekt och objekt är inte ny, även om den ständigt återaktualiseras, inte minst på alla kvinnors dag.

År 1850 ställde Sojourner Truth, som föddes och levde stora delar av sitt liv i slaveri och som ägnade sitt liv åt att kämpa för kvinnors och svartas rättigheter, frågan: ”Ain’t I a woman?” vid ett konvent i USA. Hennes tal påminner oss om att ”erfarenhet” som grund för politisering aldrig varit en enkel fråga, att det är omöjligt att enas kring en enad erfarenhet och att historiska omständigheter har betydelse för förståelser av femininitet och kvinnlighet.

För den tidiga kvinnorörelsen i USA handlade ”kvinnofrågan” mycket om att utmana den tidens föreställningar om kvinnan som passiv, hjälplös, moderlig, känslomässig, oförmögen till fysiskt arbete och icke-intellektuell; aspekter som främst var starkt knutna till vit och bemedlad, det vill säga överordnad femininitet. Truth påpekade i sitt anförande att hon plöjt och sått, arbetat dag ut och dag in, var lika stark som en man och att ingen hade sett henne som hjälplös. Hon frågar om detta gör henne till mindre kvinna. En kritik och en fråga om vad kvinnorörelsen hade med henne att göra.

Truth hade fött nio barn som alla sålts som slavar och påpekade därmed att moderskapet, som då liksom nu ofta ansågs synonymt med kvinna, inte hade samma betydelse för alla och heller inte var någon given grund för kvinnostatus. Truth ifrågasätter ”intellekt” som grund för människovärde och den rasistiska ideologi som såg den vita mannen som överlägsen och därmed satt att härska över världen utan att ge svarta rösträtt. Truth frågar sig, som så många gör än i dag, om feminismen så som den då formulerades, adresserar hennes frågor.

Truth kunde själv varken skriva eller läsa— men hennes tal är en del av en feministisk historia, ett tankegods och visar att tal och vilka som framför dem kan ha stor betydelse. Vilka lyssnar du på i dag? Talar de till dig? Talar du själv?

Att rörelser för förändring, i detta fall anti-slaverirörelsen och kvinnorörelsen, ofta talar med och inspireras av varandra är inget nytt. ”Andra vågens” feminism i västvärlden tog och gav inspiration från vänsterrörelser, avkoloniserande rörelser, medborgarrättsliga rörelser och homorörelser. Att svensk feminism i dag inspireras och kritiseras av och är i dialog med antirasistiska och queera/transpolitiska rörelser – att dessa rörelser ibland är svåra att skilja på och att många av oss ingår i flera – är alltså en del av en 160 år gammal feministisk tradition.

Framför allt påminner Truth oss om att det som i dag ibland avfärdas som ”identitetspolitiska frågor” inte är nya – frågor om hur ras, klass, sexualitet och genus som kategorier och maktordningar hänger ihop är centrala för alla feministiska projekt. Även om de mer normativa sällan ser det eller ens erkänner när de är normativa.

Om vi i formeringen av en rörelse, en agenda, en sammankomst, eller ens en ”internationell kvinnodag” utgår ifrån en specifik definition av ”kvinna” som exkluderar många så kommer det oundvikligen att ifrågasättas och också potentiellt skapa sår. Vad gör du för att formulera din feministiska politik? Vem inkluderas i din definition av kvinna och i din feministiska vision?

Femininitetsgränser

I en svensk kontext har debatten om vem som är kvinna de senaste decennierna handlat mindre om rasism än om huruvida transkvinnor är ”riktiga” kvinnor eller inte och gränser till kvinnoseparatistiska rum har ibland bevakats hårdare än Schengen. Denna fixering hindrar oss från att undersöka vad som för mig är en viktigare fråga: nämligen femininitetens betydelse. Både för och i feministiska projekt och relationer, mellan femininiteter och i våra rörelser och världar.

Femininitetsteoretikern Samantha Holland menar att femininitet som problem, det vill säga som källa till underordning, sexualisering, objektifiering, rädsla, ilska, skam och konkurrens, har gett feminismen dess existensberättigande. Franska feministiska teoretiker menar att femininitet inte är motsatsen till maskulinitet; det är det som inte är ett, det som inte existerar i sig självt. Det är också framför allt det vita femininitetsidealet som sedan rösträttstiden varit ett problem för (vit) feminism. Enligt denna logik förmodas transkvinnor vara oförmögna att relatera till en kvinnlig erfarenhet som knyts till ”kön” och för vissa feminister förkroppsligar de dessutom fel sorts femininitetsideal.

När vi tänker femininiteter i pluralis, i variationer som alltid är fler än en, öppnar sig venusdeltats oändliga rum. Vi som rör oss där är fjollträskdjur, sissies, slampor, skökor vars bäst före-datum alltid är kort och även om vi bara ombads täcka över vår brist och gavs kartan över rädslans geografi och fick uppmaningen att tiga i församlingen, varken kan eller vill vi vänta längre. Icke-domesticerade, vilda och ständigt jagade vet vi att burens galler är både fiktivt och faktiskt och att det släpper in ljus. Vi vet att avund är ett nödvändigt kitt för en kamp om resurser trots att det finns mer än nog. Vi har för länge sedan slutat tro att gräset är grönare på den dödsstjärna som planeten Mars som i maskulinum utgör. Varför avundas det som i alla sina former tycks leda till civilisationens undergång? Femmes drömmer om femininitet som källa till ömhet, njutning, systerskap, kreativitet och aktivism.

Trots att det finns en tydlig linje av postkolonial och antirasistisk kritik av ”kvinnan” som kategori från Truth och fram till i dag, och trots att ras är en fråga för oss alla, reproduceras vithetsnormen i feminismen om och om igen ganska bokstavligen genom fokus på kön och reproduktion. Av nationen, rasen, idéerna och systerskapandet.

Den svarta amerikanska poeten Audre Lorde har påpekat att det inte är skillnaderna mellan oss som är problemet, det är förnekandet av skillnader och de konsekvenser som detta förnekande får som vi måste fortsätta tala om och analysera. Sojourner Truths fråga om vem som är en kvinna, formulerad för över 160 år sedan, är alltså ännu aktuell; den handlar om på vilka grunder vi artikulerar en feministisk politisk vision eller teori om makt och kön och hur vi hanterar skillnader.

Vilken skillnad gör femininitet för dig?

Att berätta

Vi kan fråga oss varför frågor om rasism och om skillnader framställs som ”nya” för ”svensk” feminism och varför vissa feminister fortsätter att envisas med att tala om ”en feminism” (inte sällan med utgångspunkt i vita, heterosexuella cis-medelklasskvinnors problem med och dragning till det motsatta könet) trots att detta inte inbegriper alla.

Jag tror att en del av svaret ligger i hur vi berättar historier och vilka röster som inkluderas i det gemensamma. Låt mig ge ett exempel:

När den i Sverige välanvända boken Kvinnopolitiska nyckeltexter presenterar Mary Wollstonecrafts text ”till försvar för kvinnans rättigheter” från 1792 som feministiskt allmängods även för svensk feminism, när den ser det tidiga 1900-talets anarkafeministiska Emma Goldman och socialistiska Alexandra Kollontai som problematiserade romantisk kärlek och klassrelationer som centrala figurer för feministiskt tänkande och samtidigt förlägger Truths tal från 1850 till en avdelning kallad ”Nya vändningar” så får vi känslan av att frågan om vem som är en kvinna är ”ny”. Är den det?

Två viktiga budskap i Skamgrepp är att det spelar roll hur och när vi anländer till feminismens rum och världar och att (våra) berättelser (om)orienterar oss. En av mina egna viktigaste och starkaste ingångar i feminism och genusvetenskap för över 20 år sedan var Audre Lorde. Genom hennes biomytografiska roman Zami: A new spelling of my name, som handlar om att växa upp svart och fattig som barn till invandrare i Harlem, om livet i utkanten av en amerikansk nyligen startad gayrörelse och kvinnorörelse, där ord knappt fanns för hennes position och begär och där hon aldrig var mittpunkten, lärde jag mig om en värld jag aldrig tidigare mött eller erfarit, uppväxt som jag var i en liten stad i Norrland där vithetsnormen var kompakt och jag var en del av den.

Lorde berörde mig. Hon visste något om berättandets betydelse och begripliggjorde hur maktordningar hänger samman, hur de präglar livsöden och ståndpunkter på sätt som var mer tillgängliga än de högtravande, abstrakta sociologiska teoretiska resonemang om sakernas tillstånd som jag läste senare. Hon fick mig att fundera på min egen historia. Berättelser är mer elastiska, mer generösa än teoretiska system; de ger flera möjligheter till (partiell) identifikation samtidigt som de samlar upp både förhoppningar och rädslor.

Vilka berättelser berör dig?

Lordes essäsamling Sister outsider lärde mig om vad som krävs för att peka på feminismens ömma punkter, om hur ojämlikt distribuerade smärta och ansvar är både i de lägen då de uppstår och i de bestående sår och positioner som skapas, och om ödmjukhet och mod. Lordes gärning visar vikten av feministiska samtal, om att det är genom känslor och beröring som förändring kan ske. Hon påminner oss om att vår tystnad kommer inte att rädda oss och om vikten av att tala men också att lyssna.

Lorde, som dog av cancer för över 20 år sedan, talar till mig och dig och hon ställer krav: vad tänker du göra för att bekämpa rasism, sexism, orättvisa? Vad vill just du göra med de privilegier historien kanske tilldelat dig? Hur ska just du hitta din röst?

Den franska feministen Hélène Cixous menar att vi alltid läser genom identifikation, men frågan är vilket slags identifikation vi är ute efter. Läser vi för att hitta oss själva i en text, eller i ett tal? Vad händer när vi inte hittar oss själva eller när det inte handlar om oss?

Audre Lorde och andra queera och ickevita berätterskor har gett mig ett inträde i feminismens idévärldar och praktiker, som omöjliggör alla illusioner om ett enat ”vi” vare sig erfarenhetsmässigt eller ideologiskt, samtidigt som de öppnar upp för solidaritet trots och genom skillnad.

Jag kan inte sörja något jag aldrig upplevt, nämligen en idé om gemensam erfarenhet. Vad vi gör med en berättelse om utanförskap där vi själva ställs utanför måste vi själva ansvara för; men det är alltid en god idé att vara uppmärksam på vilka känslor som genereras av att generas och att fundera på vad det innebär om ens ignorans ignoreras.

Detta är viktigare än någonsin i radikalindividualismens överbelånade och krisförnekande tid, i en tid då solidaritet handlar mer om att sms:a 100 kronor till katastrofens offer än att betala skatt för en gemensam välfärd och där anti-rasism ofta anses vara så enkelt som att gå på en demonstration eller inte rösta (o)demokratiskt.

Vi måste kräva mer, av oss själva och världen. Vi måste minnas att det spelar roll hur vi berättar våra historier.

Mot ett differentierat medvetande

På alla kvinnors dag och i allt feministiskt arbete måste vi jobba med en rad olika strategier och frågor samtidigt – vi måste kunna skifta perspektiv. Chicanafeministen* Chela Sandovals tes om motståndsmetod utgår ifrån ett differentierat medvetande vilket innebär flera metoder och utgångspunkter i olika ideologiska ståndpunkter samtidigt. Ibland behöver vi den liberala kampen för lika rättigheter, men vi behöver också den marxistiska idén om att vi måste revolutionera samhället i grunden.

I vissa lägen, när vi känner oss förtryckta och marginaliserade, kan den suveräna formen som strävar efter att upphöja och hylla det underordnade (det ”kvinnliga”, det queera eller det svarta) vara det som får oss att orka gå vidare. När normer – inte minst den eviga vithetsnormen eller cis-normen— blir för outhärdliga kan det vara nödvändigt att skapa separatistiska rum för att få andas och inte behöva förklara allt hela tiden.

Detta är inget nytt, lika lite som detta att tänka intersektionellt, det vill säga, på fler maktordningar än exempelvis kön eller klass, är något nytt. Detta även om det kan vara nytt för exempelvis vita människor att tvingas tänka på sig själva som vita eller priviligierade, eller att vara tvungna att se att deras utgångspunkter inte är allas utgångspunkter och acceptera att inte ha tillträde till alla rum.

Den svarta amerikanska feministen Bernice Reagon Johnson menar att även om separatistisk politik, oavsett utgångspunkt, är trygg och ibland nödvändig, leder den inte till verklig förändring i en global värld. Hon pläderar för en koalitionspolitik byggd på solidaritet snarare än gemensam erfarenhet. Ett arbete som tar utgångspunkt i delade principer och en nyanserad maktanalys kräver samtidigt en kritisk granskning av privilegier.

Även om feministisk kamp ofta handlar om en dröm om gemenskap och att höra samman kan vi inte sluta konfrontera problem. Att vara vit och antirasist innebär inte att en inte längre är en del av vitheten eller av problemet, inte minst när det gäller att ta upp plats – det är inget frikort från ansvar. Det inte konstigt att rasism reproduceras i en vitdominerad värld som förmedlar en vit historia och vit makt. Att skämmas över historien eller över sina misstag är dock kontraproduktivt. Skam är en inåtvänd och förlamande känsla men att du skäms gör dig inte fri från ansvar. Förnekar vi historien, vägrar vi göra det arbete som krävs, vänder vi våra allierade och vänner ryggen eller förblir passiva därför att vi är rädda att göra fel kommer vi heller inte vidare.

Det är ett vithetsprivilegium att kunna välja (bort) att utmana sin egen och andras rasism medan rasifierade personer sällan kan välja (bort) rasismens utmaningar. Det är skillnad att någon enstaka gång möta en stängd dörr – till ett separatistiskt rum för en koalition av rasifierade queers eller ett virtuellt rum för rasifierade feministiska röster, exempelvis – och att ständigt avkrävas papper på eller redogörelse för ens rätt att inta rum och historier.

Jag önskar mig...

Jag önskar mig en feministisk rörelse som bygger på ansvar, perspektiv och metod, inte på stabila identiteter och kön, men där vi heller inte är blinda för att kategorier används och har historier. Jag tror att vi behöver allianser som inte kräver medlemskap och som uppmuntrar till mångfrågeaktivism och differentierat medvetande. En rörelse där vi vågar ändra oss, erkänna när vi har fel och vågar stå upp för misstag som begåtts. En politisk praktik som lyssnar och som strävar inte bara efter att se oss själva i centrum utan efter att se världen ur marginaliserades perspektiv. Jag vill särskilt be mina antirasistiska vita systrar att vi övar oss i differentierat medvetande, att vi anländer till bordet för att lyssna, att vi slutar se oss själva som världens mittpunkt och funderar ut vår del i detta arbete som aldrig är avklarat eller färdigt.

Chicanafeministen Cherrie Moraga menar att det som ses som rasgrundade konflikter mellan feminister inte bara kräver antirasistisk analys utan också en fortsatt analys av sexism och heterosexism. För mig betyder det bland annat att vi fokuserar på femininiteter och ser systerskap som både vänskaplig och begärlig. Hur ska vi kunna tala om dessa frågor, utan att vi återfaller i berättelser om hur våra begär till varandra och till samhörighet är bortom vår kontroll och analys?

Vita feminister som är intresserade av att verkligen förändra maktordningar som gör kvinnor till det andra könet måste fråga sig på vilkas bekostnad den vita heterosexuella medelklassens jämställdhet vilar. Vilka maktordningar måste ignoreras för att könskriget ska vara det primära?

Det har sagts många gånger förr och det måste sägas igen: Kvinnor delar inte alltid upplevelser och erfarenheter. Femininitet är inte ett.

Vi växer upp i olika tider, olika familjer, delar av världen och med olika ekonomiska villkor. Vi utkämpar olika strider och har olika drömmar. Inte ens det som ska förena oss, könet, delar vi erfarenhet av. För vissa är det källa till glädje, för andra till sorg och utsatthet. För vissa är sexualitet och lust vägen till lycka, för andra är det ett krav som de hellre skulle slippa.

Att reducera allt till kön kan möjligen låta oss vinna tillfälliga segrar, men det kommer inte att leda till verklig rättvisa och revolution. Att bevaka gränser och åberopa en underordning över andra, förändrar inte världen.

Poängen med att ifrågasätta en delad erfarenhet är inte att säga att vi alla är individer och att inga strukturer, logiker eller ordningar finns eller att alla helt enkelt gör fria val, såsom den nyliberala ideologin vill göra gällande. Poängen är inte att feminism slutat vara väsentlig eller att det inte är möjligt att förenas kring vissa frågor. Poängen är snarare att vi måste fråga oss vad som händer när en utveckling av analytiska ramverk stoppas och fortsätta granska hur tolkningsföreträde görs och upprätthålls.

Fakta: 

*Teorier som analyserar den historiska, sociala, ekonomiska och politiska rollen som mexikanska och spanskättade kvinnor har i USA.

Ulrika Dahl är örfattare och docent i genusvetenskap vid Södertörns högskola.

Texten bygger på essän ”Rapport från (vita) feministers planet” och ”Ecriture femme-inine” från boken Skamgrepp: Femme-inistiska essäer (Leopard förlag). I boken hittar du också referenser och vidare vägledning.

swisha en tia:  123 427 91 05

Annons

Rekommenderade artiklar

Ulrika Dahl tar skamgrepp om 8 mars

8 mars

FRIA och genusforskaren Ulrika Dahl tar skamgrepp på feminismen med hjälp av ett omarbetat utdrag ur hennes nya hyllade bok med samma namn.

Tre generationer av feminism

8 mars

Tre kvinnor, födda under ett spann av nästan 70 år, pratar om personliga drivkrafter, fackligt arbete, utbildning och politik – men framför allt om det som förenar dem. Den feministiska kampen.

Fria.Nu

La Casa del Encuentro

Utanför porten finns ingen skylt om ett kvinnohus, men Elin och Monica, som varit här förut, ringer på porttelefonen. Vi har i förväg ringt om att få vara med på den gemensamma middagen som anordnas varje onsdag kväll klockan 22. Då avslutas mötet som lesbiska kvinnor har samlats till.

Fria.Nu

© 2016 Göteborgs Fria