Per Björklund

Fördjupning


Analys: Krim-krisen

  • Hundratals uniformerade män som anlände i trupptransportfordon med ryska nummerplåtar och antas vara ryska soldater omringade en ukrainsk armébas på Krim-halvön, söndag 2 mars.
Fria Tidningen

Analys: Krisen avslöjar den globala ordningens bräcklighet

Rysslands agerande i Ukraina kan få dramatiska konsekvenser för världsekonomin, skriver Per Björklund.

Efter det kalla krigets slut vann föreställningen om ”historiens slut” mark bland statsvetare och experter på internationella relationer i väst. Det talades om en ny globaliserad värld präglad av öppna gränser – åtminstone för varor och kapital – internationellt utbyte och fred. Det växande ömsesidiga beroendet skulle tvinga världens stater att lösa sina konflikter med fredliga medel.

Krisen i Ukraina är bara den senaste i raden av händelser på senare år som visar hur bräcklig den internationella ordningen i själva verket är. Hur internationella relationer, bortom toppmötenas handslag och gruppfotograferingar, fortfarande genomsyras av rivalitet och intressemotsättningar. Motsättningar som var relativt lätt att överbrygga under de goda åren, när ekonomin växte och USA:s position som ensam supermakt och världspolis ansågs ohotad, men som visat sig allt svårare att hantera i spåren av den globala ekonomiska krisen och de militära fiaskona i Afghanistan och Irak.

Detta förhållande visar sig inte minst visar sig i västvärldens svåra balansakt efter Rysslands de facto ockupation av Krim-halvön. Militäralliansen Nato har kallat till krismöten utan konkreta resultat, bortsett från fördömanden, och EU-länderna har kämpat för att ens hitta en gemensam position. Sveriges statsminister har fått kritik för uttalanden som anses alltför eftergivna mot Ryssland och vår utrikesminister skyler över sin egen maktlöshet med att spela förvånad – ”ingen i världen” kunde ha förutsett Rysslands agerande, hävdar Carl Bildt.

Putin och hans rådgivare har uppenbarligen – och helt korrekt – dragit slutsaten att västvärldens intressen i Ukraina inte är tillräckligt starka för att riskera någon form av militär konfrontation med stormakten i öst. Ändå är det ett högt vågspel som Ryssland spelar. Inte, som den brittiske journalisten Paul Mason påpekar i ett blogginlägg, för att konflikten i Ukraina riskerar att leda till tredje världskriget. Utan för att den kan innebära dödsstöten för den globala ekonomiska ordning som länge gick under namnet globalisering.

Finansmarknadens reaktion på utvecklingen i Ukraina visar att Paul Mason är långtifrån ensam om sin analys. När Moskvabörsen öppnade på måndagen föll den inledningsvis handlöst med över 10 procent – det kraftigast fallet sedan jättebanken Lehman Brothers kollaps hösten 2008. Räntan på ryska statsobligationer sköt i höjden och rubeln rasade i takt med att investerare valde att ta ut kapital ur landet. Men det är inte utsikterna till ett krig i Ukraina som skrämmer dem, utan omvärldens reaktioner.

Det är i klyftan mellan västvärldens handfallenhet och de krav på hårda tag mot Putin som nu förs fram av oppositionspolitiker och i tidningsledare i väst som det verkliga hotet mot den internationella ordningen blir synligt. Eftersom militära medel är uteslutna och enbart fördömanden stämplas som eftergiftspolitik återstår krig med ekonomiska medel som det enda alternativet: Sanktioner, bojkotter, konfiskeringar av ryska politikers tillgångar i Europa.

Så gott som över en natt hade förberedelserna för G8-mötet i juni avbrutits och G7 – den grupp av världens rikaste länder som brukade träffas innan Ryssland släpptes in i de mäktigas klubb – plötsligt återuppstått. Efter G7-ländernas gemensamma fördömande av Rysslands ”klara kränkning av Ukrainas suveränitet och territoriella integritet” på söndagen slog USA:s utrikesminister John Kerry fast att västländerna är ”beredda att isolera Ryssland ekonomiskt.”

Språkbruket känns igen. Bortsett från att det inte är Nordkorea, Zimbabwe eller Kuba som Kerry talar om – utan världens åttonde största ekonomi. De potentiella följderna av ett handelskrig – till och med ett begränsat sådant – är svåra att överblicka. EU-länderna importerar 25 procent av sin gas från Ryssland, enligt Wall Street Journal. Den europeiska exporten till Ryssland är i sin tur 100 miljarder euro årligen. Och europeiska banker har 184 miljarder dollar i finansiella tillgångar i landet.

Om västvärldens ledare trots det skulle göra allvar av sina hot kan vi, med Paul Masons ord, helt enkelt ”kyssa globaliseringen adjö.” I synnerhet om Kina skulle ställa sig på Rysslands sida i det nya ”kalla krig” som skulle bli följden. Det låter som stora ord, men stora ord är kanske på sin plats när Europa bevittnar ett militärt intåg i en suverän stat – under förevändningar som liknar de som framfördes för 100 år sedan, vid första världskrigets utbrott.

I ett större perspektiv bör krisen i Ukraina kanske inte ses som en vändpunkt, utan ett av de där avgörande ögonblicken när illusioner rämnar och verkligheten framstår som den verkligen är. Allt sedan den globala ekonomiska krisen bröt ut för sex år sedan har talet om internationellt samarbete och ömsesidigt beroende nämligen klingat alltmer ihåligt.

I skuggan av de mer uppmärksammade motsättningarna kring konflikten i Syrien har G20-samarbetet under flera år präglats av olösta konflikter om USA:s penningpolitik, som anses ha haft en kraftigt destabiliserande inverkan på tillväxtländer som Brasilien, Sydafrika och Indien. Den egna nationens och de egna bankernas och företagens – ofta kortsiktiga – ekonomiska intressen har varit vägledande när världens regeringar utformat sin krispolitik.

Inte ens inom EU, som hyllas som ett förbrödrande fredsprojekt, har medlemsländerna kunnat enas om att solidariskt bära bördan av krisen. Istället har unionens svagaste länder pekats ut som syndabockar.

De växande spänningarna mellan USA och Ryssland har också de gjort sig påminda allt oftare de senaste åren: från invasionen av Irak och Natos expansion österut till kriget Georgien och bråket om spionanklagade Edward Snowden, som fick en fristad i Ryssland. Med Ukraina som katalysator smälter geopolitiska konflikter och ekonomisk rivalitet samman. Och det är – med få undantag – politiska makthavare som brottas med sjunkande legitimitet och stukade ekonomier som förväntas hantera dem.

Det har sällan varit ett lyckat recept.

Fakta: 

21 februari
Efter nästan 100 dagar av eskalerande protester flyr Ukrainas president Viktor Janukovitj sin post och avsätts därefter av parlamentet.

23 februari 
Demonstrationer för och emot den nya regeringen i Ukraina hålls i städerna Sevastopol och Simferopol på den halvautonoma Krim-halvön, där en majoritet av befolkningen är rysktalande och den ryska svarthavsflottan har sin bas.

27–28 februari
Maskerade och beväpnade rysktalande män ockuperar den regionala parlamentsbyggnaden och flygplatser på Krim.

1 mars
Rysslands president Vladimir Putin ber om och får parlamentets godkännande för att sätta in trupper i Ukraina för att ”skydda ryska medborgares säkerhet.”

2 mars
Ukrainas regering beordrar full mobilisering av armén och ber Nato om hjälp att skydda landet mot rysk aggression. Ryska trupper omringar ukrainska militärbaser på Krim.

4 mars
Rysslands FN-ambassadör läser upp ett brev till Putin från Ukrainas avsatte president där denna ber Ryssland ingripa militärt.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Kommentar: Politiken står över sanningen i Syrien

Vittnesmålen om användandet av kemiska stridsmedel i Syrien har mött skarpa reaktioner. Men i slutändan är det geopolitiska överväganden och inte verkligheten på marken som avgör vad reaktionen blir, skriver Per Björklund i en kommentar.

Fria Tidningen

”Vänsterns förvirring kring Syrien smärtar mig djupt”

WSF

Den palestinske författaren och vänsteraktivisten Salameh Keelah greps, torterades och deporterades av den syriska regimen för ett år sedan. Fria Tidningen träffade honom på World Social Forum i Tunisien, där han attackerades av tunisiska anhängare av Bashar al-Assad.

Fria Tidningen

”Det är inte en kris, det är en attack”

WSF

Den ekonomiska krisen i Sydeuropa och motstånd mot åstramningspolitik stod högt på dagorningen på Världssocialt forum i Tunis. Men många av lösningarna som presenteras tillhör gårdagen, menar den grekiske politiske antropologen Nikolas Kosmatopoulos.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu