Att tillhöra två världar – men samtidigt ingen
Pablo Paez tycker att det pratas för lite om adoption i samhället och vad det innebär att ha blivit adopterad. Därför startade han Adoptionspodden. – Många vet inte hur de ska tackla att någon är adopterad. Folk vill kunna sätta en stämpel på dig och då kommer frågan ’var kommer du ifrån… egentligen?’
I januari släpptes det första avsnittet av Adoptionspodden, ett radioprogram på internet, där Anna Erlandsson medverkade. Hon och Pablo Paez är både journalister, men trots medievanan är det en helt annan sak att i poddradio blotta något så personligt som sina innersta tankar om rötter och familjeband.
– Jag trodde att det skulle vara svårare att få folk att prata men det var tvärtom, när man väl börjar prata väller det ut, säger Pablo.
– Det var jätteläskigt men samtidigt väldigt skönt, säger Anna.
Både Anna och Pablo är vana vid att berätta om att de är adopterade, och har liknande erfarenheter hemifrån av en stor öppenhet. Sedan de var små har de fått länderna de är födda i utpekade på kartor och fått ställa alla frågor de velat. Även när det gäller hur de har påverkats som personer liknar deras berättelser varandra.
– Jag blev en kameleont och kunde röra mig i många olika grupper. För att jag inte ville sticka ut gjorde jag mig själv ganska anpassningsbar, säger Pablo.
Anna berättar att hon hade svårt att passa in med jämnåriga tjejer, och hellre drog sig till killarnas lekar.
– Killarna lekte Turtles och den enda frågan var vem som skulle vara Leonardo. Tjejerna lekte stall och jag skulle alltid vara den svarta hästen, jag var alltid tvungen att komma någonstans ifrån. Det var mindre en grej av det bland killarna.
Att det i mindre samhällen kan det vara svårt att sticka ut, att vara eller se annorlunda ut än andra barn, är en gammal sanning som Pablo och Anna känner igen sig i. Pablo är uppvuxen i Floda och Anna på Särö, två olika samhällen på Sveriges västkust med några tusen invånare. Anna och hennes bror var nästan ensamma om att inte vara vita i området. Fördomar och rasistiska uttalanden har de båda mött, även om de inte alltid reflekterade över det som små.
– Jag vet inte hur många gånger jag har hört: ’De här jävla invandrarna… Fast inte du då, du är ju svensk’. När jag var yngre visste jag inte hur jag skulle tolka det, säger Pablo.
– Precis, det händer mig fortfarande. Varannan gång ber jag dem att dra åt helvete och varannan gång blir jag tyst, säger Anna.
De har också båda två varit tillbaka i länderna där de föddes. Anna på Sri Lanka, som hon lämnade en vecka gammal, och Pablo, som kom till Sverige när han var ungefär fyra månader, i Colombia. Pablo åkte 2007 med Adoptionscentrums verksamhet Resor och rötter för att leta upp sin biologiska familj. Det gick lätt och redan efter några dagar i huvudstaden Bogota stod hans biologiska mamma, morbror och två halvsyskon på hotellet där han bodde.
– Det gick så himla fort nu när jag tänker tillbaka. Timmarna bara svischade förbi, jag har ingen aning om hur lång tid det var.
De har fortfarande kontakt via Facebook, även om språket har varit till visst hinder. Pablo tar sig fram hjälpligt med sin skolspanska men att prata på en knackig telefonlinje till Colombia är en annan sak. Men att få se sina biologiska syskon och vilka liv de levde blev ett visst uppvaknande för Pablo.
– När jag var liten trodde jag att skulle ha varit ett gatubarn om jag blivit kvar i Colombia. Men det var fel. Jag har träffat mina syskon och de blev inte gatubarn, de har det bra.
– Du också? Jag trodde också att jag skulle ha varit ett gatubarn, säger Anna.
De säger att det läggs en slags tacksamhetsskuld från samhällets sida på barn som har blivit adopterade, fast de som barn aldrig har haft någon möjlighet till ett val.
Anna har valt att inte leta efter sin biologiska familj, även om hon har funderat över det mycket.
– Jag har inte haft något glödande behov av att söka upp dem och jag vill känna den där känslan att jag vill och inte bara att det ska göras. Många vuxna har haft svårt att förstå det, de tycker att det borde vara det viktigaste som finns. Det har också gjort att det har blivit ännu mer komplicerat, särskilt under tonåren. Varför känner inte jag sådär som jag borde göra?
Men tillbaka på Sri Lanka har Anna varit flera gånger, en av gångerna stannade hon i ett halvår och jobbade. Hon berättar om känslan av att komma hem, att gå på gatan och att alla ser ut som henne.
– Samtidigt märkte jag att jag har ett annat kroppsspråk och pratar på ett annat sätt, jag har inte de kulturella ramarna.
Hon har också besökt klostret där hon föddes och träffade sina föräldrar för första gången för 27 år sedan, bara några dagar gammal. Eftersom hennes pappa är affärsman och reser mycket till Sri Lanka, har Anna lärt känna en annan singalesisk familj. Hon har bott hemma hos dem och de hälsar regelbundet på i Sverige.
– I mitt hjärta är de min mamma och pappa på Sri Lanka, det räcker så för mig. Men det kan hända att det blir viktigare när en själv får barn.
Adoption till Sverige är i dag betydligt ovanligare än vad det var när Anna och Pablo kom hit på 80-talet. Enligt myndigheten för internationella adoptionsfrågor, MIA, anlände 341 barn under 2013 genom de fem auktoriserade organisationer som finns i Sverige. Det kan jämföras med de 818 barn som anlände för 30 år sedan – genom endast en av organisationerna, Adoptionscentrum.
Både Anna eller Pablo skulle kunna tänka sig att själva adoptera i framtiden. Men att det saknas information i samhället kring vad det innebär att vara adopterad är de överens om. Många har svårt att förhålla sig till att någon är adopterad och nyfikenheten blir ofta okänslig.
– Jag tycker att det är konstigt att efter att ha träffat och hälsat på någon kan de fråga mig om mina innersta känslor och om jag har träffat min biologiska mamma. Jag frågar ju inte dem hur deras relation med sin mamma är, säger Pablo.
Anna fyller i med att många ser det som fritt fram att analysera och dra kopplingar till adoptionen.
– Som när jag hade min tonårskris och var arg, då kunde folk säga ’ja, men det är för att du är adopterad.’ Nej, det är för att jag inte får vara ute till klockan 12 som alla andra!
En av Pablos tankar med podden har varit att upplysa fler om vad adoption innebär och låta flera adopterades perspektiv komma fram, men också människor som arbetar med adoptionsfrågor och adoptivföräldrar. Han har märkt att intresset finns. Särskilt nyblivna eller blivande adoptivföräldrar har ofta många frågor och funderingar över hur deras barns liv kommer att bli. Pablo berättar att det ibland under uppväxten var som att befinna sig i något sorts gränsland, att känna sig svensk men samtidigt inte alltid bli behandlad som svensk.
– Man har det bästa av två världar för det mesta men samtidigt har man ingen värld.