Att peka på det som skaver i retoriken hör till det viktigaste inom politisk satir. Satirshowen Flumskolan gör det extra bra just nu.

Ett marknadsföringsknep som har flyttat in i politiken är att ge något slitet en ny förpackning. Det kan räcka för att det förgångna ska kännas fräscht. Moderaterna blev Nya arbetarpartiet, en gammal hederlig grogg blev alkoläsk.

Eller ta ordet klassklyftor. Det låter ju så hårt, varför inte kalla det lönespridning? Som serietecknaren Sara Granér har påpekat låter ju det mer som frön som sprids på en äng. Ganska harmlöst.

Politiker använder sig gärna av liknelser när de ska förmedla sitt budskap. En vacker bild som får fäste kan förändra det politiska tänkandet. Men det är en svår balansgång och inte ens en Schlingmann fixar det alla gånger. Skeva liknelser går direkt till VM i floskelbygge. I sin bok Stå aldrig still!* jämför PR-Per förnyelse med att hamna mitt i en brand och leta efter vägen ut.

Innan samme förändringsarkitekt brände ner de gamla Moderaternas alla emblem och fula valaffischer drev han egen byrå. Där kallade han receptionisten för ”Director of first impression”. Detta excellerande i nyspråk förde han i någon mån vidare i politiken.

Allt detta lär oss eminenta Flumskolan (29/1) som lagom till supervalåret flyttat från Kulturhusets Plattan-scen till Kägelbanan på Södra teatern. En större lokal och förstås helt rätt geografiskt ­– programmet riktar sig (kanske alltför ofta) till en intellektuell medievänster med förkärlek för det ”bohemiska Södermalm”. Som undertecknad.

I veckans lektion var det Gustav Fridolins tur att få sig en skrapa när magister Klenell med panel nagelfor ynglingens politiska resa i boken Från Vittsjö till världen. Jag tror att programmet växer av att inte bara sparka in öppna dörrar, som i fallet Schlingmann. Att så kallade tidningar som Dispatch international kallat Flumskolan för en ”uppenbar hånfest av ’godhetstyckareliten’” måste dock belönas med ett A i uppförande.

Snart ska jag sjunka ner i klassrummet (soffan) och ta del av den senaste hånfesten i poddformat medan jag slipar på mina egna liknelser och idiom.

Kulturredaktör? Nej, en First class manager of idle talk.