Analys: Avpixlat – från liten hatsajt till politisk institution | Göteborgs Fria

Fördjupning


Analys

Göteborgs Fria

Analys: Avpixlat – från liten hatsajt till politisk institution

”En sanningens röst som kanaliserar vad alla tycker men ingen törs säga.” Det är vad nyhetssidan Avpixlat erbjuder sina användare. Ett samtal om invandring som blir en diskussion som blir en folkrörelse. Researchgruppen har i sin granskning av de rasistiska nyhetssidorna riktat ljuset mot den mest tongivande av dem. Varför blev de störst och hur ser kopplingen till Sverigedemokraterna egentligen ut?

Avpixlat är i dag den största politiska bloggen och antalet läsare närmar sig flera mindre svenska dagstidningars. De är heller inte ensamma i den grupp de själva definierar som den ”Sverigevänliga rörelsen”. Bland systersajterna finns både Fria tider och Exponerat, som arbetar på ett likartat sätt. Avpixlat har alltid haft en nära relation till Sverigedemokraterna, på motsvarande vis har sidan Fria Tider istället en närhet till Sverigedemokraternas ungdomsförbund. Detta till trots styrs sidorna inte av Sverigedemokraterna utan har snarare blivit självständiga maktfaktorer utanför Sverigedemokraternas toppstyrda partistruktur. Både Avpixlat och Fria Tider kan, utom räckvidd för partitoppen, gå betydligt längre och hårdare fram i sina utspel och reaktioner än de sverigedemokratiska politikerna kan. För Sverigedemokraterna innebär detta ett dilemma. Sidorna är för stora och populära att ta avstånd från och bryter ny mark åt partiet. Samtidigt kan de inte närma sig dem ytterligare då risken är alltför stor att förknippas med de hetsdrev som sidorna bedriver. De två olika arenorna, kulturkampen och den politiska kampen, kompletterar varandra. På så vis behöver Sverigedemokraterna aldrig göra de stora utspelen, bara förklara dem.

I oktober 2012 skrev Avpixlats krönikör Stefan Torsell en krönika med titeln ”Min syn på axpixlat”. I krönikan redogör Torsell för sidans relation till Sverigedemokraterna. ”Den enda vägen för Sverigedemokraterna att få ett genombrott och betraktas som statsbärande är att stödja sig på den ”Sverigevänliga folkrörelsen”. Dit räknar han Avpixlat, Fria Tider och Exponerat. Han fortsätter med att jämföra Avpixlat med forna tiders folkrörelser: ”Avpixlat utgör en viktig del i den nya Sverigevänliga folkrörelsen. Jag har ingen aning om hur många som läser och kommenterar, men det är utan tvekan Sveriges största politiska mötesplats. Avpixlat är såväl Folket Hus som bygdegårdarna och sockenstugorna. Här förs debatten och det är i kommentarerna som samtalen, övervägandena men också fränheten och engagemanget finns.”

Steget från socialdemokratiskt folkhemsbygge till sverigedemokratisk folkhemsrasism är i Avpixlats ögon alltså inte särskilt stort. Frågan vi måste ställa oss är då hur det kommer sig att Avpixlat kommit att bli en mindre institution bland svenska politiska bloggar. Och de må vara störst, men de var inte först.

Näthatets rötter

Det första stora svenska debattforumet på internet var Passagen, som i slutet av 90-talet var en av Sveriges största nätsidor. Den antirasistiska tidningen Expo uppmärksammade 2001 hur Passagen Debatt kommit att bli ett forum där rasistiska och nazistiska åsikter kunde saluföras omodernt och utan risk för konsekvenser. Detta var upphovet till en av de första näthatdebatterna i Sverige någonsin, och Passagen stängde kort efter ner sitt politik- och filosofiforum. I samma veva började flera dagstidningar och nätcommunities skärpa kraven och också moderera diskussionsforumen hårdare för att få bort rasistiska påhopp och hatkommentarer. Användarna som kastats ut från Passagen Debatt svarade med att starta forumet Exilen. Samtidigt öppnade freespeech-communityt Flashback sitt nätforum med en särskild underavdelning – Integration och invandring – för en omodererad invandringsdebatt. Det är i dessa forum grunden för den nätmiljö som med tiden kom att bli Avpixlat lades.

2007 kom vågen av interaktiva sociala medier och det öppnade upp för en mängd nya internetplattformar. Den rasistiska nätmiljön var tidigt ute med att starta personliga bloggar för att i nästa steg koppla samman dem i bloggringar och kollektiva bloggprojekt. Just ett sådant kluster av anonyma bloggare och sympatisörer med Sverigedemokraterna, bildade 2008 ”Nätverket mot politisk korrekthet”. Den främsta bloggen i nätverket, och som sedan kom att assimilera de andra skribenterna och bli ett kollektivt projekt, var sajten Politiskt Inkorrekt. Sidan drog snart på sig flera JK-anmälningar, men då ansvarig utgivare saknades väcktes aldrig något åtal. Politiskt Inkorrekt blev snabbt den viktigaste sidan inom den rasistiska nätmiljön och var bara något år efter lanseringen Sveriges mest välbesökta politiska blogg.

Sverigedemokraterna gör entré

När Politiskt Inkorrekts redaktör och ansvarig dog i mars 2011 förlorade sajten tillgång till såväl den egna servern som sina postgirokonton. Då trädde den sverigedemokratiska riksdagsmannen Kent Ekeroth in och ställde sitt konto för Antiislamiseringsfonden till förfogande. På hösten samma år ombildades Politiskt Inkorrekt till sidan Avpixlat, som precis som sin föregångare saknar ansvarig utgivare.

Avpixlats administratörer som håller i sidan är alla anonyma. Långt ifrån alla återkommande skribenter känner till kollegornas verkliga namn. Sidan har i dagsläget fem krönikörer som öppet utgör ansiktena utåt. Avpixlat gör gärna anspråk på att vara de enda som vågar säga sanningen alla andra försöker tiga ihjäl. Motargument bemöts som bevis på att Avpixlats tes om censur faktiskt stämmer. Åsikter görs till sanningar som bygger myter som förklarar verkligheten. En urgammal politisk strategi således.

Myten om pixlarna

Den franska syndikalisten Georges Sorel brukade i 1900-talets början förklara att myten om generalstrejken var viktigare för syndikalismen än själva strejken i sig. Myten om generalstrejken gav nämligen en bild som förmedlade hela den syndikalistiska ideologin. Med generalstrejken kunde syndikalisterna visa var den verkliga makten fanns (fabriksägarna), var intressekonflikten fanns (mellan arbetsköpare och arbetssäljare), hur arbetarnas motstånd såg ut (genom organiserat och kollektiv arbetsnedläggning) och ta makten (överta produktionsmedlen). Mytbilden, menade Sorel, tog inga omvägar via faktamässiga förklaringar utan gick rakt på känslorna. Kristendomen och nationalismen hade alltid hävdat sina myter. Med generalstrejken hade syndikalisterna funnit sin. På samma vis har den invandringsfientliga högern funnit en mytbild i myten om vitpixlingen.

Enligt denna myt ”pixlar” alla stora tidningar brottsmisstänktas ansikten – inte för att skydda de anklagades identitet innan de dömts, utan för att dölja det faktum att majoriteten av alla brottslingar är invandrare. Avpixlat menar att denna pressetiska detalj döljer ett ideologiskt motiv. En inofficiell överenskommelse inom journalistkåren om att man inte ska beskriva ”mångkulturens negativa sidor”. Konspirationen kallas av Avpixlat ”Lilla Saltsjöbadenavtalet”. Brottsmisstänkta pixlas eller vitpixlas, det senare en lösning där bilden ljusas upp för att dölja hudfärg på de som begår brotten. Detta är en del av mediaetablissemangets, eller på avpixlatspråk ”PK-medias”, plan för att få oss mer positiva inställda till invandring.

Avpixlat menar vidare att en del i denna plan är att censurera alla kritiska röster, främst genom att alla invandringskritiska kommentarer under artiklar och krönikor på mediahusens webbplatser raderas. Men de har också funnit en metod för motstånd. Varje dag läser Avpixlats anonyma skribenter igenom de etablerade mediernas brottskrönikor, begär ut åtalen eller domarna bakom brotten och hänger med namn och bild ut de brottsmisstänkta på sin hemsida. Detta motstånd, tänker sig Avpixlat, kommer rasera medias ideologiska projekt och göra de nya nätmedierna till en megafon för att förmedla såväl ”sanningen om invandringsbrottsligheten” som den om det ”lågintensiva krig som förs mot det svenska folket”.

Konspirationen och den kulturella hegemonin

Avpixlat har utropat sig som det forum där ”det som inte får sägas i det här samhället” kan sägas. Myten om pixlingen blir på så vis den känslomässiga stigen till Avpixlats förklaringsmodell med ett mediaetablissemang mot folket, en intressemotsättning att visa upp och en metod för att bryta den. När myten etablerats kan Avpixlat få hetsen mot privatpersoner med invandrarbakgrund att framstå som ett slag uppåt, ett slag mot makten och ett motangrepp på ”Lilla Saltsjöbadenavtalet”.

Varje dag anstränger sig skribenterna för att leta reda på nyheterna som bekräftar konspirationen och befäster deras världsbild. Häri kärnan i Avpixlats projekt. Deras förklarande myt som direkt förmedlar en känsla av vem som har makten, vad makthavarna vill dölja och manipulera, och hur man kan göra motstånd. Avpixlat är ett populistiskt projekt som uppmålar bilden av en motsättning mellan folket och ett korrupt etablissemang.

Till skillnad från andra populistiska rörelser är det dock inte den politiska eller ekonomiska eliten hatet riktas mot, utan mot den kulturella. I Avpixlats ögon är det kultureliten som sätter agendan och ramarna för vad den politiska och ekonomiska makten kan tänka och säga. Därför blir Avpixlats kamp också i huvudsak en kulturkamp, en kamp för att bryta igenom en kulturell hegemoni.

När etablissemanget slår tillbaka

Etablissemangets försök att rensa ut rasistiska nätmiljöer, på forum, kommentarsfält och i sociala medier, har genom åren gått i vågor. Med tiden har attackerna, nedstängningarna och ett allt hårdare modererande av kommentatorsfälten tvingat de rasistanstrukna nätanvändarna att etablera en självorganiserad och självkontrollerad struktur för att kunna sprida sina budskap. Förutsättningen för dessa nya forum har varit att de har kunnat garantera en anonymitet för skribenter och kommentatorer. Ett samtalsforum som har extremt högt i tak och där deltagarna inte ska kunna eller behövas ställas till svars för vad de skriver.

Att utrymmen som fylls med oönskat innehåll successivt krymper för att slutligen fullkomligt omöjliggöra vidare spridning av svartlistat material har skett många gånger förr. Den amerikanska feministen Nancy Fraser beskriver i boken ”Rethinking the Public Sphere” hur både arbetarrörelsen och kvinnorörelsen som en konsekvens av denna logik behövde utveckla vad hon kallar en ”subaltern motoffentlighet”. Den subalterna (underordnade) offentligheten relaterar till dagordningen i den etablerade (borgerliga) offentligheten, men skapar sina egna forum och mötesplatser underifrån för att kunna utforma en egen retorik och ideologi.

De subalterna motoffentligheterna har alltid betraktas som vulgära, osofistikerade och hotfulla av etablissemanget. Deltagandet i de subalterna motoffentligheterna markerades genom att de närvarande använde sig av forumets språk och begrepp. Genom att upprepa samma fraser signalerade man sin samhörighet och att man var ”en i gruppen”. Att vara en del av en subaltern motoffentlighet kräver därigenom ett aktivt deltagande, att själv skriva och formulera sig – men inom gemenskapens satta idémässiga och språkliga ramar. För deltagaren blir det en frihetskänsla, att kunna säga det som inte går att säga i den etablerade offentligheten – medan det för en yttre betraktare framstår som monotont och strömlinjeformat.

Om och när dessa motoffentligheter isolerar sig och låter sig radikaliseras uppstår dock problem. Den norska journalisten Öyvind Strömmen kallar i boken ”Det mörka nätet” dessa slutna nätmiljöer för ”virtuella ekokammare”, där åsikter och beteenden som annars inte är socialt accepterade normaliseras. När det gång på gång upprepas hur ”muslimer är”, hur ”zigenare är”och”PK-media och genusfeminster är” uppstår en avtrubbning och avhumanisering av de människor som åsyftas. Nya inlägg måste snart överträffa och vara mer radikala än de tidigare. Som ett resultat riskerar dessa forum självradikaliseras och normen av vad som ska sägas och tyckas förskjuts snabbt. Även journalisten Lisa Bjurwald varnar i sin bok ”Skrivbordskrigarna” för denna bubbla som skapas, en ”enklavisering” som leder till en stark gruppbildning och konflikt med övriga samhällets värderingar.

Uthängningar och kommentarer

Avpixlat, Fria Tider och Exponerat fungerar i dag inte bara som en skarpt vinklad nyhetstförmedling. När deltagarna via kommentarstjänster som Disqus dagligen kan vara inne och delta i de dagsaktuella diskussionerna får sidorna även karaktären av forum, eller commnityn om man så vill. Över 50 000 personer har deltagit i dessa diskussionsforum, även om majoriteten enbart har skrivit ett fåtal inlägg.

Runt 1500 personer deltar dagligen i nätdiskussionerna på dessa sajter. Då artiklarna i huvudsak är omskrivningar att nyheter etablerade media publicerat, men utan de aspekter Avpixlat med flera lyfter fram, riktas inte sällan kommentarsskribenternas ilska mot ursprungsnyheterna. De stora tidningarna anklagas konsekvent för att ”inte berätta hela sanningen” eller ”ljuga för sina läsare”. I Avpixlats artiklar förekommer aldrig hot, men kommentarsfälten fylls snabbt av både hat och hot. Kommentarsskribenterna kompletterar och bidrar till artiklarna genom att gräva rätt på personuppgifter, hemadresser eller på andra sätt delta i att hänga ut de personer som figurerar i artiklarna.

På så vis bereder Avpixlat plats för nätmobbdrev och riktar skaror av anonyma kommentarsskribenter mot utpekade måltavlor. Det kan röra sig om mångkulturförespråkare, representanter för ”mediaeliten” eller personer som kritiserat Sverigedemokraterna offentligt. Om hatet tar form och ges riktning i kommentarsfälten på Avpixlat, så sker hoten oftast utanför – i mejl eller telefonsamtal till dem som hängs ut.

En regel för dem

Sverigedemokraterna har aldrig låtit sig besväras av den verksamhet som sker på och runt Avpixlat. Flera ledande politiker har uppmuntrat fler läsare till sidorna, väl medvetna om att deras väljarbas både ökar och stärks ideologiskt tack vare den. Sidans innehåll har mer än en gång tangerat vad lagen tillåter, men balansgången har hitintills varit till Avpixlats fördel. De kan i lugn och ro se på när användare via kommentarsfälten hänger ut personer med namn och bild samtidigt som de själva väljer att verka i det dolda, hålla redaktionen anonym och strunta i kravet på ansvarig utgivare.

Gärna yttrandefrihet, men helst utan personligt ansvar.

Fakta: 

Vilka är näthatarna?

I dag gick nyheten ut från Researchgruppen om vilka politiker som döljer sig bakom kommentarsfälten på våra mest kända rasistnätsajter. För Fria Tidningar har Researchgruppen tagit fram statistiken kring vilka grupper som dominerar och hur den större bilden ser ut, ålder, könsfördelning och geografisk spridning. 

Annons

Rekommenderade artiklar

Vilka är näthatarna?

Högerextremismen

I dag gick nyheten ut från Researchgruppen om vilka politiker som döljer sig bakom kommentarsfälten på våra mest kända rasistnätsajter. För Fria Tidningar har Researchgruppen tagit fram statistiken kring vilka grupper som dominerar och hur den större bilden ser ut, ålder, könsfördelning och geografisk spridning.

Islammotstånd möter antifeminism i Malmö

Högerextremismen

Hundra personer hörsammade den 31 januari Malmöjournalisten Ingrid Carlqvists uppmaning att bilda Tryckfrihetssällskapet. Temat för kvällen var ”Finns det yttrandefrihet i Sverige?”. Bilden av den hotade yttrandefriheten förstärktes av att mötet behövde polisbeskydd. I salen fanns nämligen ett axplock av hela Sveriges yttersta högerflygel samlad.

Fria Tidningar

© 2016 Göteborgs Fria