Plötsligt blir det nytändning i skoldebatten. Pisa- rapporten har kommit! Här jämförs niondeklassare inom OECD-länderna. Som det knappast har gått att missa har Sverige halkat ner rätt ordentligt i denna jämförelse. Det behövs en djupare analys för att förstå innebörden i detta. Mäts rätt saker? Har grupperna i respektive länder samma situation, har de likvärdig bakgrund, har utbildningen samma mål? Om man fokuserar elevernas intresse på värdegrund, politisk analys, kritiskt tänkande och konstnärlig upplevelse kanske förmågan att räkna på flödeshastigheter i en droppflaska på sjukhuset känns avlägsen och svårtillgänglig. Jag vet inte om det är så, men ett antal sakkunniga har antytt liknande tankegångar.

Men så kommer naturligtvis den politiska trätan. Vems fel är det? Ja, här är de eniga om att fel är det. Björklund undrar hur han på bara sju år hade kunnat vända en trend. Hans kunskapsskola har knappt satts i sjön. Löfven med flera anser att regeringen måste ta ansvar för sina misslyckanden. Jag blir då inte klokare av deras munhuggande, men en sak är säker: skolan hade stora problem för sju år sedan. Björklund valde rätt ögonblick att gå ut med detta budskap. Men budbäraren är inte fixaren. Fixaren Björklund är helt fel ute med sina lösningar. De är kanske inte helt genomförda, men deras anda har förgiftat stora delar av skolvärlden.

Tredjeklassare ”stimuleras”med icke godkänt på nationella prov. Elever jagas till kunskapstörst med disciplinära åtgärder, det mäts och kontrolleras i hart när varje buske. Och sociala och humana värden smutskastas med epitetet ”flumskola”. Elever som inte trivs i skolan presterar sämre.

Detta motsägs av att ett antal länder, där mer disciplinära uppfostringsmetoder är accepterade, får bättre resultat i Pisa. Samtidigt finns det undersökningar som visar att barn just i Sverige mår bra och att de presterar högt när det gäller innovativ förmåga. Jag tror inte att disciplinära metoder får önskad effekt i denna positiva miljö. Efter ett antal stegfel får Björklund ge sig nu. Risken är stor att hans militäri leder till fortsatta ras i resultat samtidigt som kreativitet, stimulans och trivsel kvaddas.

Ett annat stegfel i debatten är kravet på nationalisering av skolan. Det räcker inte med alla klåfingriga lagar och förordningar – skolan ska också drivas av staten. Visst finns det kommuner som inte tar sitt ansvar. Visst har många kommuner bristande kompetens, men det är bättre att jobba med det än att sätta bocken till trädgårdsmästare. Fem jobbskatteavdrag tyder inte på att man tar ansvar för vård, omsorg och skola. Döm själva efter följande lista över helt eller delvis statligt ägda företag: Botniabanan AB, LKAB, Posten, SAS, SJ, Sveaskog, Svenska Spel, Telia Sonera, Vattenfall … Girighet, ansvarslöshet, inkompetens och bristande service om vartannat. Inte ska vi lämna ansvaret till staten bara för att besluten ska hamna långt bort.