Fördjupning


Andreas Hedfors
  • Våren 2008 fylldes Frihetstorget iJerevan av protester mot Serge Sargsyans seger i ett presidentval som präglades av valfusk och oegentligheter. Sedan dess har korruptionen i landet tilltagit.Foto: Mkhitar Khachatryan/AP/TT
  • – Vi var på väg mot europeisk integration, mot en samhällsmodell som bygger på mänsklig värdighet och lagstyre. Nu vänder vi oss istället till en diktatur, säger Sona Ajvazian, Transparency International.
  • Ararat, berget Noak ska ha strandat på, är en vördad symbol för armenier och en påminnelse om historisk utsatthet: det ligger på ärkefienden Turkiets sida om den minerade gränsen.
  • Efter att ha förhandlat om ett associationsavtal med EU i flera år chockade president Sargsyan omvärlden – och medlemmar avh hans egna parti – när han den 3 september på egen hand ingick en tullunion med Ryssland.
  • Oppositionsanhängare protesterar mot att president Serge Sargsyan vann ytterligare ett omdiskuterat val i februari i år.
  • I över två månader har Gor Arakeljan krävt borgmästarens avgång genom en dygnetruntvaka i centrala Jerevan.
Fria Tidningen

Armenisk politik i utförslöpa

Tilltagande förtryck uppmärksammas i ett pressat Armenien. Privata särintressen har ett fast grepp om makten och en oväntad allians med Ryssland istället för Europa oroar det civila samhället. Demokratirörelsen sätter sina förhoppningar till de ungas missnöje, rapporterar Andreas Hedfors i Jerevan.

– Jag fick åtta dollar vid ett bord där borta!

Servitörens blick, upprymd i ett sorgset ansikte, dröjer sig kvar i mig när han skyndar vidare. 24-årige Vardan Sargsian jobbar minst fjorton timmar per pass, eller så länge det är vackert väder, på parkkaféet i sin huvudstad Jerevan. Han får ingen lön, bara dricks.

– Situationen är usel i Armenien. Det finns inga jobb, alla som kan flyttar, hasplade han ur sig så fort vi började prata.

Mer än var tredje armenier lever enligt Världsbanken under fattigdomsgränsen.

I en illa fungerande rondell på det soldränkta Frihetstorget intill oss kör rostiga Lador ifatt med svarta stadsjeepar. Sedan presidenten Serge Sargsyan kom till makten 2008 har torget under flera vårar fyllts till brädden av Jerevanbor förbittrade över valfusk och törstiga efter förändring i det sydkaukasiska landet. Men ekonomisk kräftgång och korruption har fortsatt. Nu står en samling gubbar i ena hörnet av torget, med skyltar till stöd för någon fängslad general. I andra änden står ett tjugotal personer i en manifestation mot våld i nära relationer.

En armenisk-amerikanska i medelåldern och en ung hbtq-aktivist förbereder sig för att tända ljus när det plötsligt blir oroligt i leden.

– Kontraaktion! Kolla tjejer, nu kommer det folk här.

En grupp killar i tonåren, med den armeniska röd-blå-orange flaggan höjd, är på väg mot de rosa plakaten. Men lika plötsligt som det uppstod drar hotet förbi. En av de närvarande polismännen har gått emellan och står nu en bit bort med grabbarna i en ring och håller förmaningstal. Eller är det ett peptalk?

– Tidigare brukade polisen stoppa demonstrationer och aktioner själva, genom att köra bort folk illegalt, säger Sona Ajvazian som jobbar åt Transparency International i landet.

– Nu känner vi att de bytt taktik. Inhyrda brottslingar har börjat förfölja och misshandla aktivister.

Jag slår mig ner för ett samtal med Sona Ajvazian. Visst är Armenien inte någon diktatur – än. Men de senaste åren och särskilt månaderna har en tidigare hackig politisk utveckling börjat urarta, säger hon.

– Förr fanns vissa förbindelser mellan makthavare och affärsvärlden. Nu är regeringen och parlamentet helt integrerade med näringslivet.

Som exempel nämner Ajvazian en företagsledare som omilt byggt om en av Jerevans anrika saluhallar till ett köpcentrum utan att störas av några regelverk. Och det finns värre fall.

– Guvernören i Sjunik-regionen är som en feodalherre, värst av dem alla. Han sparkade ner en affärskvinna som utmanade hans gruvindustri mitt på blanka dagen i centrala Jerevan. Och hans son och en livvakt sköt ihjäl en politiker i deras villa nu i september. Men alla utredningar är nedlagda.

Alldeles nyligen har något inträffat som chockade till och med den luttrade Sona Ajvazian – men som möjligen kan vara droppen som får bägaren att rinna över för armenierna.

Efter år av förhandlingar låg ett associationsavtal med EU, ett viktigt dokument för nära samarbete, färdigt för att skrivas under nu i november.

– Men den 3 september, som en blixt från klar himmel, kom ett personligt beslut från presidenten att vi istället ingår en tullunion med Ryssland.

Lappkastet var en ansiktsförlust för EU och en pinsam överraskning till och med för Sargsyans egen regering.

– Det är mycket deprimerande. Vi var på väg mot europeisk integration, mot en samhällsmodell som bygger på mänsklig värdighet och lagstyre. Nu vänder vi oss istället till en diktatur, säger Ajvazian.

Därför befarar hon än mer aktiv repression mot det armeniska civila samhället. En del av ansvaret bär Europa, som låtit Sargsyan hållas och spelat med dubbla kort, menar Ajvazyan.

– Till exempel år 2000 när vi gick med i Europarådet, då skulle väst inte ha accepterat en armenisk president som valts i riggade val.

– Och nu höll de förhandlingarna inför samarbetsavtalet hemliga. Det gjorde att vi inte kunde stödja arbetet.

Det enda hopp veteranaktivisten Sona Ajvazian ser är om höstens radikala, kanske också konstitutionsvidriga, steg av presidenten kan väcka folket igen och ena den splittrade oppositionen. Tullunionen innebär nämligen att vissa beslut flyttas till överstatlig nivå.

– Många säger att presidenten överträtt sina befogenheter eftersom han kringskurit hela landets suveränitet.

Jag korsar den populära utomhusmarknaden Vernissage och tar en knakande sovjetisk hiss upp i ett musealt kontorshus. Om landets vanstyre, missförhållanden och korruption är en plåga för folket är de manna för landets få oberoende journalister. Nättidningen Hetqs dussintal anställda och frilansar står från den trånga vindsvåningen för landets kanske viktigaste källa till opartisk information.

– Jag skulle beskriva vårt statsskick som pseudodemokratiskt eller auktoritärt – alla demokratiska institutioner finns på plats, men de fungerar inte som de ska. Det största problemet är avsaknaden av lagstyre, berättar den unga redaktionschefen Liana Sajadjan.

Knappt någon av redaktionens medlemmar, nästan uteslutande kvinnor, hinner egentligen prata med mig. Hemsidan, på tre språk, fokuserar på Hetqs senaste scoop. Premiärministern och den armeniska kyrkan har dragits in i en penningtvättshärva. Bilderna visar den lyxbil en ärkebiskop tagit emot från en affärsman som flytt landet toppar.

– Myndigheterna tolererar oss eftersom jag tror de behöver visa att de är demokratiska, att det finns yttrandefrihet i Armenien. Ibland möter vi påtryckningar, hot och till och med våld, men myndigheterna har märkt att det inte hindrar oss, säger Sajadjan.

– Men det är mycket svårt att förbli oberoende och utveckla hemsidan. Det här är ett land med sammanflätad politik och affärsliv och vi har svårt att få stora företag att annonsera. Merparten av våra kostnader täcks av donationer.

På nätet ligger Hetqs skakande dokumentärfilm om armeniska och andra kvinnors sexslaveri i Förenade arabemiraten, beskyddat av myndigheterna.

Något nättidningen Hetq rapporterar mindre om är den kroniskt spända geopolitiken i området, möjligen för att regeringens trotsiga nationalism gentemot de turkiska grannarna delas av gemene man.

Sedan jag tagit avsked slår jag in på Masjtotsavenyn och Ararats dubbla toppar tornar upp framför mig. Gatan är uppkallad efter en munk och nationell samlingsgestalt i detta världens första kristna land, och berget Noa ska ha strandat på är en vördad symbol för armenier.

Samtidigt är Ararat en påminnelse om historisk utsatthet: det ligger på ärkefienden Turkiets sida om den minerade gränsen. Och kanske kände sig president Sargsyan tvungen till björnkramen med Moskva. Den oljestinna grannen Azerbajdzjan uppges köpa vapen för mer pengar än hela Armeniens statsbudget. Trots att det är 20 år sedan Nagorno-Karabachkriget skördas regelbundet dödsoffer i gränszonerna. Analytiker varnar för risken att det ökända kriget – om makten över det i dag Armenienkontrollerade men isolerade bergsområdet – flammar upp igen. Jerevans närmande till Kreml kan vara framtvingat under hot om undandragna ryska säkerhetsgarantier.

I eftermiddagssolen når jag borgmästeriet. Ett av naven för den armeniska folkviljan finns här, men inte på insidan utan inklämt mellan en gräsmatta och betongväggen, i vad som liknar en minicamping.

– Det var ingen som ledde folket, allt skedde helt spontant. Jag tog själv initiativ och ringde vänner och släktingar och målade plakat, säger en ung man i jeans och svart kofta som jag hittar dåsande i en stol.

I juli höjdes kollektivtrafiktaxan från 100 till 150 dram (ungefär två kronor). Beslutet möttes av massiva demonstrationer, kampanjer med armeniska artister och resenärer som fortsatte att betala det gamla priset. Efter en vecka backade stadshuset. Taxan sänktes igen.

– Det känns bra att det var den unga generationen som engagerade sig. De vill själva bestämma vilket slags land de ska leva i, säger 32-åringen, som heter Gor Arakeljan och är utbildad filmregissör. Efter massdemonstrationerna för snart tre månader sen inledde han och två kompisar vakan här för att sätta press på borgmästaren och de privata transportbolag de menar låg bakom prishöjningen.

– Nu slumrar folket lite, men det kommer att vakna och lösa sina egna problem. Huruvida vi ska röra oss mot väst eller Ryssland, till exempel. Eller be båda dra åt helvete och förbli oberoende, det är min personliga åsikt, säger Arakeljan och skrattar.

Några av de ungdomar som protesterat har misshandlats av okända personer.

– Det är uppenbart att någon illegal kraft verkar. De vill skrämma andra från att ansluta sig till demonstrationerna.

Ni sitter här dygnet runt. Har du råkat ut för något?

– Politiskt skulle det se illa ut för dem. De kommer att vänta en tid och sen kommer de nog att ta itu med mig också.

Det knäpper till i gräsmattan och jag känner förvånat hur mina fötter börjar bli fuktiga genom strumporna.

– Nu är det dags igen, säger Gor Arakeljan sävligt.

– De har kört med det här den senaste tiden, ökat tryck i vattenspridarna för att störa oss.

Vattnet börjar flöda över ut på trottoaren där en patrullerande polis får lyfta på fötterna. Genom skämtlynnet är Arakeljan sliten av all anspänning och berättar att han har svårt att sova om nätterna.

– Jag har också övervägt att emigrera. Kanske till Sverige, för att bo mer bekvämt och värdigt. Men sen tänker jag efter. Det är de som gjort mitt land dåligt som borde åka härifrån. Jag ska bo här och den unga generationen ska bygga landet!

Fakta: 

Armenien

• Kustlös stat i södra Kaukasus, stor som Dalarna.

• Befolkning: drygt 2,5 miljoner, minskande.

• Diaspora utomlands: över 10 miljoner.

• Andel fattiga: 36 procent.

Källor: UI, Wikipedia, IBRD

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Lugn före stormen på seglats mot Gaza

Israel–Palestina

En ensam tremastare med ideell besättning utmanar i höst en av världens mest högteknologiska krigsmakter. Ship to Gaza är solidaritetsaktion, seglarskola, amatörrederi och storpolitiskt sprängstoff i ett. FRIA:s Andreas Hedfors seglade med båten till Alicante i Spanien och berättar om projektet, målet och stämningen ombord.

Fria Tidningen

Kretslopp i fokus för ny begravningsteknik

På en liten ö utanför Orust huserar en kvinna vars namn inger hopp för en mångtusenårig tradition i Indien, men som är okänd på Järntorget. Inom en livstid kan sex miljarder människor behöva hennes tjänster. Om hon orkar hela vägen fram. Susanne Wiigh-Mäsak är trädgårdsmästare, trebarnsmor och kanske pennan i Guds kompostskiss.

Marx spöke har hunnit ikapp de svenska fackförbunden

Efter att en kinesisk specialist den 3 oktober klämts ihjäl i en olycka i Göteborgs hamn avslöjades något som hamnen och facket hållit tyst om. De unga montörerna från Shanghai arbetar för fyra kronor i timmen, av allt att döma den lägsta lönen i modern tid i Sverige. Bakom de fackliga företrädarnas skamsna miner och motstridiga besked tar rörelsens gamla spöke om internationell solidaritet fysisk gestalt.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu