Pengar definieras inte efter vad de är utan vad de gör | Göteborgs Fria
Jon Weman

Fördjupning


Jon Weman
  • Detta med pengar är komplicerat.
  • Ingen bildtext
Göteborgs Fria

Pengar definieras inte efter vad de är utan vad de gör

I ett modernt kapitalistiskt samhälle ägnar de flesta av oss en hel del tid åt att ur många olika synvinklar tänka på pengar. Betydligt färre är det säkert som ställt sig de grundläggande frågorna: vad är pengar och hur skapas de? Men det finns en växande rörelse som förenas av tanken att just de frågorna blottlägger grundorsakerna till vår tids samhällsproblem. Och för vilken fienden kan beskrivas med ett ord: bankerna.

När Henning Witte, tidigare känd som bland annat Estonia­advokat, krävdes på en kreditkortsskuld på 20 000 kronor av SE-banken svarade han med att stämma banken för att bryta mot grundlagen, närmare bestämt det fastslagna monopolet för Riksbanken att ”skapa betalningsmedel”.

För de flesta framstår nog det här som ett lätt rättshaveristiskt försök att smita undan en nota. Men på ett stort antal forum och bloggar fann Wittes inlaga omedelbar resonans och följs noga, under rubriker som ”Bankparasitmålet”. Det handlar om en växande rörelse som ser en viktig, eller avgörande, orsak till dagens samhällsproblem i det penningsystem vi använder. Systemet, menar man, tillåter banker att skapa pengar ur luft.

Bankerna och skuldnätet av Ellen Hodgsson Brown är titeln på en av de mest populära böckerna i ämnet och den beskriver ganska väl kärnan i teorin: i vårt nuvarande penningsystem är pengar skuld eller skapade som skuld av bankerna, som därmed håller hela övriga­ samhället fångat i en osynlig väv av skulder och räntebetalningar – de kontrollerar själva pengarna vi använder och håller därmed hela ekonomin i ett strypgrepp.

På senare tid har penningsystemkritiska debattartiklar kunnat läsas inte bara i små alternativa tidsskrifter utan också i exempelvis Göteborgsposten, Helsingborgs Dagblad och PRO:s medlemstidning. Förre miljöparti-språkröret Birger Schlaug och Svenska Dagbladets prisade ekonomiskribent Andreas Cervenka är två kända namn som under de senaste åren kommit ut som penningssystemkritiker. Tanken att bankerna har ett hemligt system för att berika sig på resten av världens bekostnad är en av hörnstenarna i den kanske mest framgångsrika konspirationsteoretiska filmen någonsin, Zeitgeist. Men också i en mer respekterad dokumentär som Systemfel som hotar världen.

Det är inte svårt att se varför en sådan teori vinner i popularitet just nu. Antropologen David Graeber har påpekat att skuld ger en moralisk dimension åt ekonomiska relationer – det är ingen slump att svenskan och tyskan har samma ord för de engelska debt och guilt.

Den penningsystems- eller bankkritiska rörelsens budskap kan i så fall läses som: ja, vi är alla satta i skuld – men det är en stor bluff. Du, vare sig du är en lånetyngd svensk villaägare eller lever i de under budgetdisciplin kollapsande krisländerna i södra Europa, kämpar för att möta dina avbetalningar, utan att veta att pengarna till lånet i själva verket trollats fram av banken ur luft. Din börda, ditt dåliga samvete, din ängslan att förlora vad du har är en illusion.

Men är det då sant? Skapar bankerna pengar ur luft? Är hela samhället fångat i ett nät av bedrägliga skulder?

Vad är pengar?

För att kunna besvara det måste vi till att börja med fundera över en skenbart enkel fråga: vad är pengar?

Många har säkert hört talas om snäckskal och korallbitar som använts som pengar bland stamfolk på olika håll i världen; kanske också om att boskap var den viktigaste valutan i stora delar av Afrika innan kolonialismens inbrott. Praktiskt taget ingen är väl omedveten om att pengar i dag sedan länge inte huvudsakligen är mynt och sedlar utan siffror i en dator.

Pengar definieras av vad de gör: det som är ett allmänt accepterat medel att betala för i stort sett vad som helst, är pengar.

– Det finns ingen allmänt accepterad, strikt definition av pengar, men vad som vanligen menas med pengar är något som är en tillgång som är tillräckligt likvid (lätt att omsätta) för att fungera som betalningsmedel, säger Jens Forssbaeck, lektor i företagekonomi vid Lunds universitet som forskar om penningpolitik.

En vanlig uppfattning är att pengar fram till modern tid väsentligen bestått av guld- och silvermynt. ”Guld är inte naturligt pengar, men pengar är naturligt guld”, skriver Karl Marx. Ädla metaller har högt värde i förhållande till sin vikt och volym, de förfars inte med tiden och förstörs svårligen i olyckor, de kan delas upp i allt mindre bitar, smältas ihop till större delar igen, och deras värde beror enbart på deras vikt och renhet – alltihop idealiska egenskaper för ett betalningsmedel.

Just David Graeber konstaterar dock i Skuld – de första 5 000 åren att affärer under antiken och medeltiden likväl ofta gjordes upp på kredit; den lokala handlaren satte upp smedens köp på krita och strök den när denne i sin tur sålde honom smidesvaror. Bara den balans åt ena eller andra hållet som efter en viss bestämd tid – exempelvis en gång om året -– återstod, betalades av med klingande mynt.

Ellen Hodgsson Brown uppehåller sig mycket vid de olika penningvarianter USA experimenterade med under sina tidiga år av frihetskrig och inbördeskrig; den etablerade standarden på 1700–1800-talet var guld, men det led USA stor brist på. Den amerikanska regeringen gav ut obligationer med löfte om återbetalning i guld efter krigsslutet och lyckades få dem att cirkulera som allmänt använt betalningsmedel. Men den hade också framgång med så kallade ”Greenbacks”, sedlar vars värde inte garanteraterades av något annat än att regeringen deklarerat dem som ”legalt betalningsmedel”, och själv var beredd att ta emot dem till skatter och avgifter.

Pengar måste uppenbarligen vara något som inte utan stora svårigheter kan tillverkas i obegränsade mängder av vem som helst; antingen ting vars mängd naturligt är begränsad (boskap eller guld), eller som har någon form av äkthetsbevis svårt att förfalska. Därutöver kan väldigt mycket – verkligt användbara föremål, ädla metaller, någons skuldsedlar, eller bara papperslappar som enligt lag förklarats som ”legalt betalningsmedel” – vara pengar.

Marx konstaterar att varje vara, utöver sina fysiskt påtagliga, objektiva egenskaper som gör den användbar, ger den dess bruksvärde – också har en osynlig egenskap. Den kallar han bytesvärde, förmågan att kunna bytas mot andra varor i vissa proportioner. Fast egenskapen är osynlig och skapad i ett socialt system, är den för oss alla, i ett utvecklat kapitalistiskt samhälle, påtagligt närvarande: så fort vi ser ett föremål är vi ofta omedelbart medvetna om dess ungefärliga pris, och inte sällan är det det en av de första saker vi reflekterar över när vi ser varan.

Att en vara är pengar tycks vara en utsträckning av samma osynliga egenskap­ – förmågan att inte bara kunna bytas mot andra varor, utan förmågan att alltid, nu och för all framtid, när som helst, omedelbart kunna bytas mot vilken annan vara som helst. Det är andra människors acceptans som gör något till pengar. Och acceptansen baserar sig uppenbarligen på förtroende. Den som tar emot guldmynt, förlitar sig på att guld kommer behålla sitt värde även i framtiden.

Fram till 1971 backades amerikanska dollar av ett löfte att lösa in dem mot guld; den som tog emot dem, förlitade sig (felaktigt) på att löftet skulle förbli giltigt för alltid. Den som tar emot senare tiders papperspengar, litar inte på något annat än att andra människor kommer fortsätta acceptera dem.

Bankhemligheten

”De elektroniska numren på ditt bankkonto representerar inte verkliga pengar”, skriver överraskande webbsidan Positive Money, en av de mest inflytelserika i den penningssystemskritiska rörelsen. Va? Existerar pengarna jag trodde jag hade på mitt lönekonto i själva verket inte? Tja, det beror på hur man ser det.

När du går till banken och sätter in en bunt sedlar slutar de faktiskt juridiskt vara din egendom. I samma stund du lämnar över dem har du nämligen lånat ut dem. Saldot på ditt bankkonto visar istället bankens skuld till dig. Om det handlar om ett lönekonto är det förvisso en i andra sammanhang ganska ovanlig sorts skuld, som du när som helst kan kräva in i sin helhet. Har du ett bundet sparkonto påminner det mer om ett vanligt lån. Även då brukar dock bankerna säga att du gör ”insättningar”, men egentligen har du beviljat dem ett lån.

Samtidigt – om du köper en bil och betalar genom en överföring från ditt konto till säljarens (vi antar för enkelhetens skull att ni har samma bank) så är vad som har hänt tekniskt sett att bankens skuld till dig har minskat, medan bankens skuld till säljaren har ökat. Men det finns ingen risk att han skulle vägra ta emot betalning på det sättet. En persons fordran mot en bank är i sig själv ett allmänt accepterat betalningsmedel – pengar.

– Pengar är i dag i allt väsentligt bara elektroniska redovisningsposter, krediter som cirkulerar, säger Carl Norberg, upphovsman till en av de mest citerade penningsystemkritiska bloggarna i Sverige, Palantir.

– Vad man kan kalla den hårda kärnan i penningssystemet, eller centralbankspengar, är sedlar och mynt plus bankernas konton hos centralbanken. Men till penningmängden, och det är en mycket större del av den, måste man också räkna banktillgodohavanden (saldot på bankkonton), eftersom de antas när som helst kunna omsättas i kontanter eller användas vid betalning, och därför är ett i princip perfekt substitut för centralbankspengar, säger Jens Forsbaeck.

Vad har nu allt detta för betydelse? En siffra som upprepas många gånger på Positive Money och liknande webbsidor är att ”97 procent av alla pengar skapas av privata banker”. Bara 3 procent av alla pengar som är i omlopp utgörs nämligen av sedlar och mynt, utgivna av de offentliga centralbankerna. Resterande 97 procent består just av konton på banken (siffrorna 97/3 kommer från Storbritannien, men är i samma storleksordning i alla utvecklade länder). Men är det då banken själv som skapat de pengarna?

Pappa, hur blir pengar till?

– Människor i allmänhet tror att pengar bara är pengar, något man har eller inte har. Hur det verkligen går till vet bara några enstaka politiker, akademiker, bankmän och valutaspekulanter och några centralt placerade ämbetsmän. Rätten till penningskapandet har i alla tider tidigare varit förbehållen en stat eller en kungs suveränitet. I dag är detta de privata bankernas rätt, säger Carl Norberg.

”Banker skapar pengar genom en bokföringsprocess när de beviljar lån. Varje nytt lån skapar nya pengar, hur svårt det än kan vara att tro när man först hör det”, skriver Positive Money.

Tekniskt sett är det verkligen så att när en bank beviljar ett lån på exempelvis 1 000 000 kronor, skapar de samtidigt ett konto för låntagaren med 1 000 000 kronor på. Den nya ”insättningen” på kontot balanserar perfekt lånet i balansräkningen; banken lånar inte ut några pengar den redan har. Men de allra flesta lånar ju pengar för att så småningom ta ut dem och spendera dem. Då måste väl ändå banken HA pengarna?

För att reda ut frågan så låt oss, för enkelhetens skull, föreställa oss en liten stad med bara en bank. Banken har insatta medel på 1 000 000 kronor. Enligt de regler som, också förenklat, gäller i de flesta länder måste den behålla motsvarande 10 procent av alla insättningar som reserv, och får låna ut resterande 90 procent. Den har alltså rätt att låna ut upp till 900 000 kronor.

Banken beviljar därför ett lån till privatperson A på just 900 000 kronor för att köpa ett hus av B. Köpet genomförs och – här kommer den springande punkten – B sätter naturligtvis genast in de 900 000 kronorna på sitt eget konto. Banken får därför genast en ny insättning på 900 000 kronor, vilket tillåter den att bevilja nya lån på upp till 810 000 kronor. C lånar, köper också ett hus av D, som sätter in de 810 000 kronorna på sitt bankkonto och därmed gör det möjligt för banken att åter igen låna ut upp till 721 000 kronor... och så vidare. Om det fortsätter så maximalt antal vändor, kan man räkna fram att invånarna i den lilla staden nu sammanlagt på sina konton har inte en miljon, utan 10 miljoner – penningmängden i den lokala ekonomin har tiodubblats. Samtidigt har de nu nya skulder på nio miljoner.

”Basen för våra skulder är inte besparingar som pensionärer träget samlat ihop, utan pengar skapade ur ingenting”, kommenterar Positive Money.

I den verkliga världen finns det förstås mer än en bank, men för banksystemet som helhet, särskilt om man ser det på global skala, är modellen giltig. Varje lån generar en ny insättning någonstans i systemet, som i sin tur möjliggör nya lån.

Om man då vänder på det sambandet kommer man fram till den magiska formuleringen: för varje krona som någon har på sitt konto, måste någon annan ha en krona i skuld. Pengar är skuld.

När banker beviljar lån, ökar de på det sättet penningmängden i samhället. Omvänt, om bankerna kollektivt beviljar få eller inga lån, medan gamla lån återbetalas minskar mängden pengar. När ett lån återbetalas, försvinner nämligen pengarna. Inte i den meningen att banken eller någon annan förlorar något – i deras balansräkning går det jämnt ut.

Men om du tidigare hade en skuld på 100 000 kronor, och 100 000 kronor på ett konto, innebär detta att du bidrar med 100 000 kronor till mängden pengar som är i omlopp i samhället. Om du väljer att använda dem för att betala av ditt lån, är de inte längre det. Din banks utrymme för att låna ut till andra har förvisso ökat med 100 000 kronor, men om den av ena eller andra anledningen väljer att inte utnyttja det, finns det nu 100 000 kronor mindre i cirkulation i samhället. Det är i varje fall den bank­kritiska rörelsens tolkning.

”När lån betalas tillbaka, förstörs pengar. Om alla skulle betala tillbaka sina lån samtidigt, skulle det inte bli några pengar kvar”, enligt Positive Money.

Här kan man kanske ana ännu en psykologisk lockelse i teorin. Sedan många år har ekonomer och andra talat mästrande om ”bolånefesten” (med Sveriges mest kände finansbloggare Cornuccopias uttryck), om att vi ”lever på kredit och lämnar räkningen till våra barn”, som Andreas Cervenka skriver. Anne Wibbles förmaning från 1990-talets början att ”alla borde ha en årslön på banken” klingar fortfarande i det allmänna medvetandet som en orsak till dåligt samvete. Penningssystemkritikerna anser sig då avslöja det som hyckleri – det är i själva verket vi skuldsatta som bär upp systemet! Om alla följde uppmaningarna och blev skuldfria, skulle samhället kollapsa!

Utanför demokratisk kontroll

Vad är det då som är så illa med detta? Positive Money pekar på att makten att skapa pengar är ett viktigt ekonomiskt styrmedel, som samhället på det här sättet till stora delar har lämnat hos privata aktörer och utanför demokratisk kontroll.

– Man kan jämföra penningsystemet med samhällsviktig infrastruktur för att ekonomin ska fungera. Det är i få länder som man har lämnat avgörande infrastruktur helt i privata händer och det har då oftast slutat illa. Men i dag är penningsskapandet just under privata kontroll, säger Johan Lindqvist, medlem av ett nybildat nätverk för penningreform.

SCB:s statistik visar att den totala penningmängden i Sverige ökade med 2–4 procent om året under 2000-talets första år. 2005 började det gå snabbare och både 2006 och 2007, alltså under stark högkonjunktur, var ökningen hela 16 procent per år. Efter krisens inbrott har takten åter sjunkit till 2–6 procent om året.

Eftersom en ökning av mängden pengar i omlopp fungerar som en ekonomisk stimulans borde det vara vad man brukar kalla för pro-cyklisk politik, alltså en politik som underblåser konjunktursvängningar, att öka den som mest när ekonomin redan är stark. Något som normalt anses förkastligt. Siffrorna är onekligen svåra att förklara på något annat sätt än att kontrollen över mängden pengar inte är i offentliga händer.

Det är räntan, dumskalle

Men kritikerna pekar också på en annan skillnad mellan kredit-pengar och andra pengar – de förstnämnda är ränte­bärande.

”Den verkliga, produktiva ekonomin behöver pengar för att fungera, men ­eftersom alla pengar är skapade som skuld, måste den verkliga ekonomin hela tiden subventionera bankerna”, skriver Positive Money. Det är räntan, dumskalle – varför bankerna styr världen, är rubriken på en av Ellen Hodgsson Browns artiklar.

Här hittar vi den kusliga spindel som syns på omslaget till Bankerna och skuldnätet: det är bankkartellen, som suger resurser ur övriga samhället med räntan som verktyg. Här bygger rörelsen vidare på etablerade tankar om ”ett ränte­fritt samhället”, som kan hittas exempelvis i organisationen JAK. Den tar upp en mycket enkel och samtidigt intuitivt tilltalande formel – det omoraliska och ohållbara i att ”tjäna pengar på pengar”. En tanke som förstås har gamla anor – kristendomen förbjöd ju penningutlåning mot ränta under mer än ett årtusende och islam gör det (formellt i alla fall) fortfarande.

Men nu är räntekritiken kvadrerad, bankerna tjänar inte bara pengar på pengar, de tjänar pengar på pengar som de aldrig haft, ja, pengar som inte ens existerat innan de lånades ut, som de skapat ur luft!

Ett avslöjande eller en självklarhet?

Men – är nu allt detta någon stor hemlighet som avslöjats av den penningsystemkritiska rörelsen? Hodgsson Brown återger ett citat som med (på tveksamma grunder, vilket hon medger) tillskrivs Henry Ford: ”Om folk förstod hur vårt penningsystem fungerar, skulle vi ha en revolution i morgon”.

Samtidigt kan man från framstående namn inom etablissemanget som exempelvis Financial Times Martin Wolf hitta uttalanden som ”essensen i det moderna penningsystemet är skapandet av pengar, ur ingenting, genom privata bankers ofta dåraktiga utlåning”. Och exempelvis Bank of England skriver i ett formellt informationsblad att ”Den största rollen i att skapa pengar har banksektorn. När bankerna beviljar lån skapar de konton för de som lånat pengarna”.

Jens Forssbaeck har heller inga invändningar mot bankkritikernas bild i grunden.

– Ja, banker kan skapa pengar genom att ge krediter. När du tar ett lån skapar banken en fordran på dig och lånet betalas ut genom att motsvarande belopp sätts in ett konto i ditt namn i banken. Detta är pengar, men det är pengar som inte fanns förut. Men förmågan att skapa pengar är inte obegränsad, det finns lagliga begränsningar på hur stor utlåning banken får ha i förhållande till eget kapital, och en bank som ger för många lån med för dålig säkerhet och tar emot för få insättningar, skulle snart få problem att finansiera sig, säger Jens Forssbaeck.

Fullt så stor hemlighet som man kan få intrycket av är tydligen inte bankernas pengaskapande. Snarare är det så att den bankkritiska rörelsen mer pedagogiskt – och mer tillspetsat – förklarat vad som i stort är vedertagen teori inom nationalekonomin. Samtidigt är det utan tvekan nyheter för den stora majoriteten av alla människor i allmänhet.

Är det då tillräckligt för att starta ”en revolution” om bara den korrekta bilden blev allmänt känd? För att svara på det måste vi fundera över konsekvenserna av privat penningsskapande – och här blir skillnaderna mellan etablerad teori och kritikernas större. Det ska vi titta på i del 2 i denna serie om två veckor.

swisha en tia:  123 427 91 05

Annons

Rekommenderade artiklar

Hur långt räcker maten?

Världens befolkning ökar medan matproduktionen hotas av allt från klimatförändringar till utfiskning.

Fria.Nu

© 2016 Göteborgs Fria